Just som han lyfte foten för att stiga in på boden, ser han hela långa skaran Hälsingebönder komma körande med en hop smörbyttor, fårkroppar, hudar, fläsksidor och andra nyttiga sportler. De skulle in åt Sundsvall och handla till jul, för den sta’n låg närmast i hugget för dem på gränsen. Det vardt stagnation vid bodarne. Spiknyktert och regält folk syntes de vara.
Nästan i samma stund kom nu från andra sidan en hel karavan Medelpadsbönder, som också stannade, Larslund såg att det var socknens eget folk till det meriga. Kyrkvärdarne kände han särskildt igen, bägge litet påstrukna, men inte så, att någon var ovettig på något vis. På de andras skryt och bragderingar hördes alltför väl, att de hade handlat hem julbrännvin i stan. Det var inte nog med att de smakat varan själfva, utan då det nu var så nära jul, så ville de äfven hålla sig framme och bjuda en hvar på supen ur matsäckskaggen sin.
»Här finns varan!» skröto medelpadingarne. »Drick den som hågas och tag riktiga julsupar! Jul bara en gång om året! Vi ha ändå hela 75-kanns-kaggen osprättad i skrindlådan. Och den, som inte detta tror, kan gå dit och titta på’n för all säkerhet, sedermera!»
»Ja, just här i skrindlådan ligger han,» sade den, som körde kaggen, och gjorde sig besväret att äfven öppna locket.
Larslund, där han stod och hörde på allt detta vid bron, tog nogsamt ögonfäste på den särskilde syndaren, som förde detta förskräckliga brännvinet. Sedan var det liksom att hans ögon aldrig ville släppa den skrindlådan. Och Larslund kände hjärtat brinnande uti sig...
Emellertid söpo hälsingarne såsom bjudet var och sade tack, tack.
»Vi ha nog ännu en bit till stan och vårt julbrännvin är ohandladt, så att detta var nog en tacknämlig sak,» tyckte de.
Larslund blef också bjuden, men tackade för godt bud.
»Si jag är nog inte af de drinkare,» tyckte Larslund med hjärtat brinnande uti sig.