Nu sänker Larslund rösten och säger så här, medan en liten räf liksom glindrar och plirar bra nog djupt i ögonen på honom:
»Jag hörde nyss helt knapphändigt, att ni skulle till stan efter en särskild del. Och det är en stor orätt att köpa och dricka sådant slag, men jag förstår nog, att jag inte förmår vika er. Ni ska ju liks den orätta varan ha? Jag har också en 75-kanns-kagge af den sortens dricka, som inte fryser. Då kunde ni så gärna göra en kristelig byteshandel med mig?»
Mer behöfde Larslund inte säga. Hälsingarne öfverlade en stund enskildt och därpå sade alle man:
»Det må vara händt! Hvar har du din drickeskagge?»
»Kom bakom knuten, så kan vi profva’n där i det enskilda,» tyckte Larslund och de följde honom.
Kaggen var full, varan befanns god och allting gillt.
»Ja, hvad skall du ha för kaggen nu då?» undrade hälsingarne.
»Jag får väl en af de större smörbyttorna?» tyckte Larslund.
»Annat slag, andra doner! Du får gärna två, gosse! Vi äro inga skojare och tänkte inte skinna ut dig, fast du hörs bra oförståndig i handeln,» mente hälsingarne tro på, den ene öfver den andre.