Nej, alla visste nu berätta, att han tog sitt matbehof från farstusvalen ur ett tretal aldrig tömda strytor, som stodo bakom dörren där och aldrig fylldes på af honom själf[1].
Rättnu blef han karl att återgälda hjälp och hjälpa andra, blef välburgen, rik och snart en mäktig man i orten.
Men det fanns folk, som länge skådat ned i egna strytor för att där förklara Järkers välstånd.
Och hvad de sågo, det var idel minskning!
De gingo så till länsman, men denne vän åt Rike-Järker brydde sig ej om den saken.
Så hade någon skarpsynt gumma märkt, att Järkers svale hade trenne gluggar, en vid hvarje stryta.
Saken blef anmäld för länsman, men han, den Rike-Järkers vän, lät saken vara.
Då lade sig två grannar en natt på spaning i skogsbrynet strax vid Järkers stuga. Mycket riktigt sågo de med långa mellanrum tre nissar, som i röda lufvor kommo utför stigen, tömde sina påsar hastigt genom hvar sitt sprund och styrde färden sedan genom torpet bort mot andra sidan, den minste först, den medelvuxne därnäst och den störste sist i raden, såsom skäligt var med skilda åldrars flinkhet.
När den saken blef anmäld för länsman, då kunde han, så vän han var med Rike-Järker, icke längre låta saken vara.