»Hvad förehade du när du nedgräfde dina barns lik i skogen? Är det sannt, som dessa säga, att du var sinnad städja deras själar som bäratomtar?»
Så lydde frågan nu till Järker och han berättade de harmsna ord han fällde, när han såg sig sviken i sin tro på kvarnens rå, hvilket nu på sådant vis fick rum i protokollet.
»Nå, hvad skulle då ett kvarnrå vara?» sporde nu hans excellens.
Det var just en dråplig fråga af en så hög riksherre, men svaras måste och hvad hvarje fem års pojke visste, detta fingo äfven deras excellenser veta.
»Summan är att denne man bekänner sig hafva trott på ett s. k. kvarnrå och jordat sin hustrus dödfödda barn på skogen under ord af gudlöst gäckeri med religionen,» sammanfattade gref Johan Gyllenstierna.
Men mot en sådan hufvudsumma framkommo nu från prästerskap, ståndspersoner, tjänstestat och allmoge hvarjehanda ifrande gensagor.
När då landsfiskalen hörde sådant medhåll, tog han ord i munnen och begärde vittnesförhör med kronobåtsman Geting.
»Hvarom skall han vittna?» lydde frågan.
»Att dessa tomtarne äro verkelige och stryka landet omkring att skinna hvar och en som kommer i deras väg.»
Allmänt bifall hördes nu i salen och gref Johan Gyllenstierna synes hafva blifvit rätt villrådig i sin otro.