»Medgifver svarandeparten detta vittnesmål?» frågade han och latinlärde fältskären Olof Wolff, som hittills tegat, svarade:
»Eders höggrefliga excellens! Vi insinuera oss gunstbenäget uti eders höga nådes amplissimam protectionem, att detta testimomum må statueras, hvilket endast lärer promovera causam nostram, i ty att dessa tomtar, som ovedersägligen tillhöra min principali, icke lära bedrifva annat handtverk, än en ärlig köpenskaps slöjder och ingen skinna, såsom vittnet lärer kunna relatera.»
»Förstår du ock hvad denne man säger?» lät frågan till Järker och han frånsade:
»Nej, jag är, förstås, inte lärd i latinskan.»
»Han säger att dessa tomtar, som de tala om, verkligen tillhöra dig. Säger också du detsamma?»
»Ja, nog ser jag, att maten finns i strytorna alltid,» bekände Järker och hela salen fylldes af starkaste sorl.
»Tror du också, att dessa bäratomtar ha dragit maten i dina strytor?» lät frågan vidare.
»Ja, inte har han kommit af sig själf heller,» medgaf den fängslade åter och sorlet uppsteg på nytt. Nu såg han sig om på de talrika anklagarne och fortgick:
»Jaha, men si bäratomtar är det, så visst Gud bevare mig, inte, utan bara lyckotomtar. Det kan vederfaras hocken som helst att få sådana i gården, för det är nånting som kommer af sig själf, utan att en förtappar sig med det som ogudeligt är.»