»Eders höggrefliga excellens!» krystade landsfiskalen. »Det är med dessa undflykter som karlen har slingrat sig undan vid rannsakningen för kyrkorådet, tingsrätten och högvördiga domkapitlet. Dock har han hittills aldrig fuller erkänt sig hafva lyckotomtar. Värdes nu gunstbenäget tillfråga honom, huru han så noga kan pretendera, att det icke fastmera lär vara bäratomtar, som han har.»
»Ja du hör frågan! Huru kan du så noga veta att det inte är bäratomtar, som du har i gården?»
»Jag har aldrig lagat till någon sådan, höge herre!» svarade Järker enkelt och därmed var landsfiskalens tillämnade snara sönderhuggen, ty på fråga erkändes allmänt, att en bäratomte måste tillagas af sin ägare med tillhjälp af nattvardsbrödet, hvaremot ingen kunde säga att en lyckotomte stode på minsta vis under mänsklig makt.
Emellertid tycktes nu hans höggrefliga excellens hafva skattat tillräckligt åt skämtlynnets fordringar eller fått nog såsom lärogosse i de fördolda tingen.
»Kronobåtsman Geting träder fram!» befallde han.
Den framkallade hade i näfven en skrift, som prosten herr Peder hade satt upp åt honom af åberopadt skäl, att mannen visat sig hafva klen husförhörsfattning och lätteligen kunde förvilla sig inför så höga herrar.
Denna skrift om Getings onda körfärd genomgicks i all dess vidlyftighet och bejakades trovärdeligen. Blott en sak, som prosten herr Peder utelämnat, fick Getingen lof att för samvetseden lägga till. Det var att han utkastat slanten såsom offertull till beskärm mot det onda.
Detta skulle Getingen icke hafva gjort, ty landsfiskalen tog genast tillfället i akt och yrkade ansvar på Getingen för signeri.
»Vittnesmålet är ju för den upplyste af null och intet värde utom hvad vittnets egen bekännelse angår!» utlät sig gref Johan Gyllenstierna och hugnades med bifallsnickar af de två andra »upplyste» vid bordet.
Parter och vittne voro hörda, öfverläggning företogs och dom afkunnades.