Efter denna å ligger på norska sidan Hudingsvattnet. Förste nybyggaren där hette Per Andersson. Då han just var sysselsatt med att hugga timmer till den gård han tänkte bygga, blef han störd af en skara besökare, som ej hade något godt i sinnet. Det var lappar, och deras ärende var helt enkelt att taga lifvet af honom. Nu var Per Andersson en foglig, men ovanligt stark karl. För att visa lapparne hvad han förmådde i den vägen, tog han helt lugnt en ordentlig stock som tillhygge och ville veta, om det var frågan om slåss. Detta satte en sådan skräck i lapparne, att de genast togo till flykten.
Ett annat prof på Per Anderssons styrka var, att han två hela fjällmil bar en börda om 2 »våg», säger 72 kilogram, och det oaktadt sköt ripan på hand med denna börda på ryggen.
Det kan ha varit en hundra år, sedan Per Andersson började bygga och bo vid Hudingsvattnet. Svensk var han till börden. Äfven norskar sökte drifva honom från stället, men lika förgäfves. Där var han, och där blef han.
En nybyggare inom Frostvikens öfre trakter och hans hustru höllo på att skörda en af de många naturliga skogsängarne. En lapp tänkte då skrämma bort dem. I denna afsikt hade han själf och hans hustru spökat ut sig så fasansfullt de kunde i björnhudar och annat och kommo så framkrypande på alla fyra som ett par vidunderliga trolldjur vid sidan om ängen. Nybyggarns hustru blef nästan vettskrämd, men karln lät inte narra sig af dessa spöken. Han sökte sig genast en risrake och spöade på lappen, tills han bad om förskoning för Guds skull och lofvade att aldrig mer spöka ut sig till skrömt. Sedan lefde lappen och nybyggarn som de bästa vänner.
Nu för tiden råder godt förhållande allmänt mellan lappar och bofaste i denna omnejd. De gamla stridigheterna höra numera endast till folkminnet, och de båda raserna lefva endräktigt vid hvarandras sida, förvissade om, att redbarhet och tillmötesgående å ömse sidor är den bästa politiken.
Vid vårt besök i Jormliden, hörande till Frostvikens socken, omtalade gästgifvaren Per Bengtsson en tilldragelse, som på bästa sätt ger nyckeln till de många lappsagorna om förlorade silfverskatter.
Berättarens fader, Bengt Jodal, till börden norsk, var på sin tid en af byns hemmansägare och tillika lappskollärare. Det var inte så kinkigt med sådana den tiden. Då Jodal aflade sin examen — och det var för kyrkoherden Ångman i Oviken — fick han först innanläsa en bibelvers och så utanläsa ett katkesstycke. — »Det där duger nog åt lapparne!» förklarade examinatorn, och förhöret var färdigt. Detta i förbigående.
Jodal var en gång i själaherdens ställe på besök hos en åldrig lapp, som låg på sitt yttersta i kåtan. Och ensam låg den stackarn, öfvergifven af sina närmaste. De hade efter gammal lappsed gett sig i väg från den döende, ovisst hvarför. Kanske af fasa för döden, som både kristna och hedningar utspökat i skräckgestalt, eller för att lämna den döende ensam i sin grannlaga uppgörelse med döden eller af andra eller inga orsaker. I allt hvad rör den gamla tron sägas lapparna anse som en samvetsplikt att tiga inför utomstående. Eller också är det snarare, som en förståndig nomadyngling förklarade: De gamles skrock var till den grad förgrumladt, att de omöjligen kunde reda ut det i sina egna tankar, än mindre då på ett främmande språk för resande professorer. Detta slår kanske hufvudet på spiken. Det skulle endast innebära, att nomaderna saknat en skald eller tänkare, som kunnat ge folktron form och gestalt genom att samla den kring någon dogmatisk benstomme. Föga värde tycks det också ligga i den motsägelsefulla mörja, som de ha samlat under namn af lappsk mytologi.
Då nu Jodal satt där i all ensamhet med den öfvergifne, som sades vara mycket rik på blanka silfverpengar, föreställde han honom nödvändigheten att i tid uppge det ställe, där han hade sin skatt förborgad i jorden, så att barnen kunde fara väl af pengarne. Lappen svarade, att han nog skulle återfå sin skatt på uppståndelsens dag och höll segt vid detta. Besökarn bearbetade honom med all flit för att bringa honom på andra tankar, och slutligen blef den sjuke villrådig. Han reste sig på svaga ben och sökte vackla i väg ur kåtan, men sjönk strax ihop och måste för alltid intaga sin dödsbädd. Han dog efter att ha försökt beskrifva stället. Det var en höjd med ett stort träd o. s. v. De efterlefvande sökte nog, men funno ingen skatt. Beskrifningen angaf ej stället med behöflig noggrannhet.