Hans Bengtsson i Gäddede berättade följande öde, som händt en lappflicka, hvilken på gamla dagar hade sitt hem hos hans föräldrar i Jådaberg.
Som ung hade hon vaktat renar norr om sjön Grubbeln uppefter en gräsrik björklid. Det var på våren, renkalfvarna voro helt späda, och svårt var det att sköta dem i det kalla regnväder, som var rådande. Renvakterskan själf, frusen och genomblöt som hon var, sökte sig in i en bergshåla för att torka sig vid en eld, som tändes vid ingången. Till slut varsnade hon i hålans halfdunkel en mycket fin spann, d. v. s. en ask af träspjälor, och lyfte på den, men fann snart, att hon ej skulle orka bära den långt. Asken var sorgfälligt låst, och genomjublad af tanken, att hon funnit en skatt, skyndade hon sig att gömma undan fyndet. Hon ämnade hämta det vid senare tillfälle, men den, som aldrig återfann stället, var herdinnan.
Bland källorna till den norska Namsenelv har man att räkna den väldiga Tunsjön på norska sidan af högfjällsregionen. Vid sjöns östra spets ligger helt nära gränsen en fjällby, som också kallas Tunsjön. I grannskapet finnes ett berg, som kallas Tunsjö-guen. Detta vill egentligen säga »Tunsjöguden». Möjligt är, att berget, såsom ofta händer, visar någon fantastiskt utformad bild af människa eller djur, hvilken bild skulle kunna vara Tunsjö-guden, men summan är i alla fall, att nomaderna brukat offra där sent ner genom tiderna. Huru offret kunde tillgå, därom får man en aning af följande berättelse.
En lapp köpte en stor och redig oxe af nybyggaren Lars i Tunsjön. Säljaren misstänkte, att lappen ämnade offra stuten och smög efter honom när det bar i väg. Lappen ledde oxen mycket riktigt till Tunsjö-guen, förde in djuret i en håla, tog så fram en spåtrumma för att skåda in i framtiden efter offrets verkningar och pratade för sig själf och åbäkades på allt vis efter konstens regler. Slutligen syntes han fullt belåten med spåtrummans tecken och murade in stuten för att låta honom stå där och svälta ihjäl i berget. Då lappen gått, tog Lars i Tunsjö ut sin sålda oxe från det tillämnade eländet, återstälde den rubbade stenmuren och förde hem djuret. Då han nästa gång träffade lappen, frågade han, huru det var fatt med stuten. Och lappen, som hade återbesökt stället och sett offerdjuret försvunnet, svarade med största belåtenhet:
»Ah, ser du far, han var gudi så behaglig, att jag ser inte en gång benen efter’n!»
På det lokala språket lydde detta så: »Ah sjer tu mæ farum, han var ku’ så behageligt, att i sjer int’ bena heller.»
Annars hade det varit vanligt, att man åtminstone återsåg benranglen efter de till offer inmurade och ihjälsvultna renarne. Stuten var tydligen ett redigare offerdjur, ty han försvann med hull och hår och ben.
80-årige Johan Lundmark i Adolfström af Arjeploug i Norrbottens län hade på väggen till sin tids äldsta prästgård inom socknen läst ett egendomligt tingsprotokoll, uppklistradt till tapet jämte andra aktstycken.
Det handlade om en nomad, som af stamförvanter angifvits för ett hedniskt offer, hvarmed de beträdt honom på bar gärning i en fjälltrakt väster om Silbojokk. Den anklagade förnekade ej, hvad som lades honom till last, men ville urskulda sig därmed, att han hela två års tid fåfängt bönfallit de kristnes gud om hjälp mot stora olyckor vid renarnes kalfning. Då, när ingen annan råd var, hade han slutligen vändt sig till sin egen gud, och detta hade slagit bättre ut. Prästen lade också till sina besvärande omständigheter i protokollet: »Han hade användt all flit för att lära lappen inse sin själavåda och få honom att öfvergifva sin hedna tro, men allt hade varit bortkastadt på detta hälleberget.» I stil med gammal renlärig obarmhärtighet dömde rätten denna halfhedning till döden, men ovisst är och blir om hofrätten stadfäste domen. Något årtal fanns ej på det afrifna aktstycket. För något lätt pris kom nog den stackars lappen ej undan.
Bolagsarrendatorn Edfors i Ankarvattnet af Frostviken, vår ledsagare till Frostviks-nomadernas sommarläger å fjällheden Buona-gaska söder om Jehta-jaure, visade oss under vägen ett ställe, som han trodde vara en lappgraf för minderårig.