Det var en jordfylld stenkista, bildad i rektangelform af snedt nedsatta skifferhällar midt i ett stenröse. Kistan mätte en meter i längd och en half i bredd upptill, men längre ned, sedan vi krafsat upp jord och stenar, blott en tredjedels meter i bottnen. Vi anträffade en del sköra kol i den påtagligen förut rubbade jorden och nådde en orörd botten af mergel utan att finna ben. Vägvisaren hade förut sett ben där, men medgaf som möjligt, att det kunde vara renben.
En likadan stensättning och närmast af samma storlek anträffades längre norrut på vår vandring efter gränslandet å en fjällhed ej långt från öfvergången till Norrbottens län. Kistan var dock här fylld af orörd jord af samma utseende som den öfriga fjällheden, så att det var länge sedan den anordnades. Ett starkt åskregn och bristen på passande verktyg hindrade undersökning.
Ett tredje likartadt ställe hade anträffats af förenämnde Johan Lundmark i Adolfström å en utmark ett stycke söder om Laisa-älfven. Det var en rektangulär jordhög med insjunken topp. Då högen uppgräfdes fanns där brända refben och eldkol på en yta af omkring en meters längd och 2/3 meters bredd. Han ansåg det hela vittna om eldoffer.
Här och där i vildmarkerna ligga de ensliga nomadgrafvarne utströdda, och gamla sägner bruka vakta deras minnen. De höra till en tid, då ännu inga kyrkogårdar funnos och väl äfven till en senare tid, då sådana voro upptagna, men på omänskliga afstånd inom de furstligt tillmätta socknarne.
Förut nämnde Per Bengtsson i Jormliden omtalade, att han för en 24 år sedan var med som åsyna vittne, när de gräfde upp ett ställe, där gammal sägen utpekade en lappkvinnas graf. Ett benrangel fanns där mycket riktigt. Skallen var ända under hakan inhöljd i en mössa. Tänderna voro ännu hvita och blanka. Bredvid den dödas öfverlefvor anträffades ej blott knif med siradt benskaft, utan ock eldstål med flinta, alltsammans en utrustning på färden till de dödas rike. Hvad den döda hade hos sig, fick hon behålla, när grafven igenskottades. Detta var vid Hudingsvattnet i Norge, efter den förut omnämnda, underjordiska Rendsel-älfven.
I mellersta Abelvattnet, som är en af Ume-älfvens källor, finnes ett litet sund och där bredvid, på en sank äng, höjer sig en sned häll, som under många hundra vintrar gifvit lä åt tre starkt vittrade människoskallar. Under vårt ströftåg genom omnejden hörde vi denna sak länge och väl omtalas utan någon därtill ansluten förklaring eller sägen. Detta fäste vår första uppmärksamhet på en märklig egenskap hos nomaderna. De ha någon slags obenägenhet att ge sig ut på gissningar. Att med aningen slå en brygga mellan skilda företeelser, tycks icke häller höra till deras benägenhet eller fallenhet. Denna sakliga fantasilöshet gör lappen till ett utmärkt vittne lika säkert som till en klen domare. En följd häraf tyckes också vara, att nomadernas fornsägner utmärkas af en nykter, dokumentär fasthet utan växlingar och smyckningar. I ett sådant fall som detta skulle en skandinavisk befolkning ej ha nöjt sig med mindre än en hel hop förklarande sägner.
Till slut hade likväl folkskolläraren Pettersson i Tärna, Skytteanska skolans föreståndare, erfarit af en åldrig nomad, att de tre skallarne skulle ha tillhört en fiskarlapp och hans två hustrur, som alla tre omkommit i Abelvattnet i långt före detta gångna tider.
Berättelsen ger en antydan om, att månggifte varit i bruk bland de äldre lapparne liksom oftast hos gamla nomadfolk, Israels barn ej att förglömma.