I allmänhet tillskrifves dock detta Ilmarinen. Den förre säger om sin broder att han är en smed, som så skickligt hamrat luftens lock, att intet spår af hammarn synes derpå.[110] Äfven hans syster tilltalar honom såsom takoja iän ikuinen,[111] hvilken benämning öfverallt förekommer. Sjelf säger han om sig, då han smider verktyg för att fängsla Pohjola käringen:
Ei tuo kumma ollekana,
Jos olen takoja tarkka,
Kun olen taivoa takonut,
Ilman kantta kalkutellut.[112]
Och detta motsäges icke af Ilmarinens förklaring öfver ursprunget till hans makt:
Kauan katsoin Luojan suuhun,
Partahan jalon Jumalan
Ennen taivoa takoissa,[113]
ty såsom vi få se erkännes alltid beroendet af den osynliga Jumala, han som företrädesvis är luoja. Hvad annat än den högsta grad af skapande förmåga tillkännagifva äfven följande ord af Wäinämöinen sjelf under täflingen med Joukahainen:
Omat on meret kyntämäni m. m. och
Olin ma miessä kolmantena,
Ilman pieltä pistämässä,
Taivon kaarta kantamassa,
Taivoa tähyttämässä.[114]
Det tredje beviset för de tvenne omnämndas gudom är, att de begge stigit upp till himmelen. I 47 run. af nya Kalev. upplagan berättas, huru itse ilman suuri luoja, Ukko, blef missmodig, sedan Louhi instängt sol och måne. Han vandrade derföre omkring längs molnets rand och lät en blixt glänsa genom rymden, för att luftens jungfru skulle vagga den, tills deraf blefve en ny sol. Men samma skildring hänföres i den äldre edition till Wäinämöinen och Ilmarinen. Det heter nemligen att de begge stego upp på det sjette glänsande hvalfvet, på den nionde himmelen. Der läto de begge blixten ljunga, eller såsom det heter:
Iski tulta Ilmarinen,
Välähytti Wäinämöinen, —
Miekalla tuliterällä.
Och då en qvinna frågade dem hvarifrån de voro, svarade Wäinämöinen:
Keskiilmalta olemma,
Keskitaivahan navalta.[115]