För det första tilldelas dem epithetet ikuinen, iän-ikuinen, evig, evärdlig;[107] 2:o gudomlig makt, skaparemakt. Ty om äfven utmärktare menniskor kunde frambringa mångt och mycket i verlden genom ett trollord, såsom i allmänhet en schaman, så står dock Wäinämöinen i spetsen för hela detta skaparslägte. Enligt gamla upplagan af Kalevala är det han, som vid äggets bristande i stycken, frambringar allt genom sitt blotta skaparord. Eller gifves det väl något högre bevis på gudomlig makt än dessa ord ur den vises mun:
Munasen alanen puoli
Alaseksi maa emäksi!
Munasen ylänen puoli
Yläseksi taivaseksi!
Mi munassa valkiata
Se päivä paistamahan!
Mi munassa ruskiata
Se kuuksi kumottamaan!
Munasen muruja muita
Ne tähiksi taivahalle!
Det är ett värdigt motstycke till de sublima orden i Genesis: varde ljus! Och icke heller Wäinämöinen lemnar skapelsen åt sitt öde, utan vakar med kärleksfullt öga öfver dess fortkomst. Beskrifningen fortsattes huru
Siinä mies meret lukevi,
Uros aallot arvelevi;
Kussa päätänsä kohotti,
Siihen saaria saneli;
Kussa kättä käännähytti
Siihen nientä sivoeli j.n.e.
Hela detta ställe är väl i nya upplagan förändradt, men Lönnrot har sjelf för mig medgifvit, att de flesta varianter här hafva Wäinämöinen i stället för det sednare Ilmatar. Äfven i upplagan af 1849 är det Wäinämöinen som fullbordar skapelsen, derigenom att han låter Pellervoinen beså jorden med träd och örter. Detta väsende är synbarligen endast vextlifvets personifikation, som fått sin tillvaro genom Wäinämöinens vilja, och ger ingalunda tillkänna någon bristande förmåga. På samma sätt är det, då den skyhöga eken skymmer sol och måne; Wäinämöinen tänker och begrundar, genast finnes der tillreds något väsende som utför hans tanke. Hvarhelst en brist i skapelsen finnes, är hans ande genast färdig och i stånd att hjelpa. Sjelf kallar han sig äfven skapare, då han med följande ord besår jorden:
Minä kylvän kyyhättelen,
Luojan sormien lomitse,
Käen kautta kaikkivallan
Tälle maalle kasvavalle,
Ahollen ylenevälle.[108]
Fragmenter af gamla sånger nämna äfven Wäinämöinen såsom
Kaiken mailman takoja,
Urnan kannen kalkuttaja,[109]
och i en anteckning af Lönnrot heter det:
Se on vanha Wäinämöinen
Maan ja taivosen takoja,
Ilman kannen kalkuttaja.