Ganander anför:

— ainonen Tapio, Metän ukko halliparta, Ota kullat kullistasi j.n.e.[87]

Lencqvist påpekar äfven huru ofta det tilldelas Wäinämöinen; ja det säges uttryckligen Ukko vanha Wäinämöinen. Det alldagliga samtalsspråket begagnar Ukko till hvilken ålderstigen man som helst, och Ganander yttrar sig: Ukko betyder nu i finskan appellative en gammal gubbe eller man. Det ligger äfven i flera finska folks föreställning en djup vördnad för den högste, som förmår dem att i stället för hans namn begagna sig af en omskrifning: den gamle, den faste. Detta framträder ännu tydligare hos Esternas wanna taat, wanna isa; En dylik vördnadsfull omskrifning begagnade Finnarne äfven då de anropade björnen: mesikämmen m.fl. Om således på grund af det anförda ukko måste betraktas endast såsom ett tillnamn, böra vi se oss om efter en annan representant för den osynlige, i allt närvarande Jum.

Enligt fleras antagande, bland dem äfven Castréns, motsvaras det begrepp denne fäster vid Ukko, d.v.s. en himmelens och åskans gud, af Esternas Taara, som hos dem äfven benämnes wanna isa, eller blott den gamle. Synbarligen hafva vi i det sednare ett binamn för Num, Jum. Taara är påtagligen detsamma som Tschuvaschernas Tora; de Ugr. Ostjakerna benämna himmelens, åskans, ja hela verldens gud Tôrem, Tûrm. Ganander omtalar Lapparnes Tiermes, en öfvergud som beherrskar vindarna, åskan, hafvet, samt "menniskjors hälsa, lif och död".[88] Esternas krigsgud Turris, åt hivilken en sång uppmanar att offra en hornförsedd bock "till spjutoffer, till det skyddande svärdets brud",[89] kallas äfven Ukko, och hör påtagligen till samma stam. Att han dyrkats äfven af Finnarne under namn af Turisas, framgår ur Agricolas gudaförteckning i företalet till Psaltaren, öfvers. till finska.[90] Måhända står det finska tora, strid, i sammang härmed.

Man har, såsom bekant, angående ursprunget till dessa benämningar länge varit tveksam. Undsr det Thunmann[91] anser den svenska i ljud och betydelse öfverensstämmande benämningen på en af Skandinavernas högsta gudar, Thor, vara ett lån af de finska folken, motsäges detta af Rühs och afgjordt af Jakob Grimm i hans Deutsche Mythologie. Castrén afgör ingenting derom.[92] I flera smärre afhandlingar[93] antar Schiefner, dock endast på grund af ömsesidiga likheter, att Finnarne af de Germaniska kulturfolken emottagit Thordyrkan. Detta skäl är dock ej tillräckligt; likaså icke heller de af Grimm anförda. Han antager neml. att benämningen Thor uppkommit genom sammandragning af Thonar, gam. sachs. Thunar, anglos. Thunor = Donar. Dessa sednare äro väl af samma stam som döna, dåna, dunder, donner, beslägtade med stammen ton, men sammandragningen är högst problematisk. Föröfrigt visar han att ordet ofta förekommer hos Skandinaver och Germaner, men någon motsvarighet hos beslägtade folk i Orienten kan han ej uppvisa; och dock glömmer han detta icke i andra fall, t.ex. vid stam. Zio. Det vigtigaste han anför är, att äfven Kelterna hafva ett ord Taranis, betydande åskans gud.[94] Tillsvidare står derföre denna benämning temmeligen enstaka hos de ariska folken. Vända vi oss åter till nord-Asien för att söka nyckeln till denna gåta, så möter oss en stor mängd ord, hänförande sig till himmelen, morgonrodnaden, gud, solen, och till ljudet mer eller mindre beslägtade härmed. Jag har ofvanföre vid jemförelserna med taivas anfört flera. Ytterligare finnas i Karagassiskan, som numera öfvergått till en Tatarisk dialekt, orden djârak, tjârak ljus, klyfta, tjorormen gå, fara, Burät. oktargoi himmel, enl. Schott sannolikt af ok hög och targoi = Turk. tangry den andliga himmeln, Mongol. tenggeri, tegri hvarje elementar ande;[95] likheten med tjarak är omisskännlig. Tydligast visar sig dock detta i Karag. têre himmel, dêr åska. Alla dessa benämningar af Taara, Tora, Tiermes, Turisas torde derföre kunna anses såsom egendomligt finska benämningar, tillegnade den högste under föreställningen af den vördnadsvärde gamle eller dundraren. Det visar sig äfven här samma utveckling som vid ordet Num, ifrån himmel till betydelse af gud, ehuru Tora serskildt blifvit en åskans gud. Derigenom upplöser sig äfven motsägelsen af flera urväsenden. Visar det sig att denna stam återfinnes hos de äldsta Arierna, så antyder måhända äfven denna omständighet en urkälla, hvarur de Ariska och Turaniska folken utgått.

Då sålunda Ukko är blott ett tillnamn för himmelens, åskans och blixtens gud, då vidare Turisas = Têre serskildt blifvit en krigets beherrskare, och Jum betecknade det osynliga urväsendet eller hade den abstrakta betydelsen af gud i allmänhet, måste någon annan intaga platsen såsom gudomens första inkarnation. Denna plats såsom den förnämste i den finska gudaverlden innehar — Wäinämöinen, och närmast honom Ilmarinen och Lemminkäinen.

Då jag ställer dessa namn i spetsen för hela den finska olympen, är det ingalunda med förbiseende af den lifliga strid, som, egentligen efter Kalevalas första framträdande 1835, fortsattes i mera än tio års tid angående uppfattningen af denna dikt i dess helhet, och serskildt de nämnda gudahjeltarna. Både Lönnrots[96] och Reins[97] historiska betraktelsesätt, att Wäinämöinen var en "hjelte, förbättrare af Finnarnes sjöfart och åkerbruk" m.m., Castréns hänvisning till Lappland,[98] och Collans åsigt, att "hela striden med Lapparne, såvidt den ingår i de episka sångerna, är fattad såsom en ethiskt mythisk strid, icke såsom en historisk",[99] alla dessa olika åsigter äro upptagna till bedömmande af Rob. Tengström i Fosterländskt Album för 1845. Vederläggningen af dem stöder sig på en utläggning af den episka folkdiktens natur. Denna kan neml. icke för den historiska forskningen gifva några fullt säkra data. Händelserna koncentreras kring flera eller färre af folkets gunstlingar, hvarvid förhållanden, som i tiden ligga århundraden aflägsnade från hvarandra, utan betänkande hänföras till samma person. Med afseende å hjeltarnes namn kan heller ingenting afgjördt sägas. Än är det de gamla gudarne, hvilka blifvit menniskor och kring hvilka man grupperar historiska data, än åter verkliga hjeltar, som man ställer i de fordna gudarnes förhållanden. Allt detta är fullkomligt sannt. Men, heter det vidare, Collans påstående om Wäinämöinens gudomlighet synes mindre tillfredsställande. Och vidare: hans förklaring är "mindre antaglig än någon af de föregående, såväl emedan den tillerkänner den finska mythen individuela, personliga gudar, hvilket är emot dennas natur, som emedan den för sagan förutsätter en mythisk grund. Alltid berör, hvad hon kan berätta ytterst på iakttagande af menskliga förhållanden, och huru fantastisk hon än må synas, står hon dock alltid på verklighetens botten." På ett annat ställe: "öfverallt erinras vi om, att sagan lefver i fantasin, obekymrad om rummets topografi och tidens kronologi, hvilkas bestämdhet hon sällan underkastar sig: diktens sanning är den enda hon eftersträfvat".[100]

Hvad den första invändningen beträffar, kan man väl icke förneka Ukko, Tjermes, Taara individuel gestalt. Nedanför skall visas huru personbildningen går än längre. Angående åter sagan, det egentliga stoffet i den episka folkdikten, skilja väl redan bröderna Grimm denna från mährchen sålunda, att den förra är mera historisk, den sednäre mera fritt poetiskt skapande. "Mährchen är dels genom sin yttre utbredning, dels genom sitt inre väsende dertill bestämdt, att innefatta den rena tanken af en barnslig verldsåskådning".[101] Och på ett annat ställe: "hvad som så mångfaldigt och ständigt ånyo har fröjdat, rört och lärt, det bär inom sig sin nödvändighet, och har säkert sitt ursprung ur denna eviga källa, som gjuter sin dagg öfver allt lif, och om äfven blott en ensam droppe, som ett litet blad har uppfångat, dock skimrande i den första morgonrodnaden".[102] Mährchen är sålunda det skimrande skalet kring de ursprungligt mytiska föreställningarna. Af detta slag äro dock många bland Suomen kansan Satuja, der Kalevalas hjeltar uppträda, och berättelsen om verldens uppkomst i början af den episka folksången, jemte allt som står i sammanhang dermed, torde väl ingen kunna frånkänna den djupaste mytologiska halt. Det synes tydligt, ätt påståendet mot Collan utgår från ett antagande af den finska episka diktens identitet med Tyskarnes Sage, ehuru det just var detta som skulle bevisas. Collan torde derföre komma sanningen närmare då hän säger, att man i vår forndikt likalitet bör söka helt och hållet myt, som blott historisk sanning. "Myten ligger numera i bakgrunden och framskymtar endast då och då, och det episka har blifvit det hufvudsakligen framstående elementet".[103] Ett sådant undanskymmande af de tidigare mytiska föreställningarna och gudarnes förvandling till menskliga individer återkommer Öfverhufvud i hvarje äldre folkdikt, som under olika bildningsstadier omgestaltas af den skapande folkfantasin. På samma sätt hafva Persernas mytiska föreställningar om en strid mellan det godas och det ondas rike i Schah-Name sammanblandats med striderna mellan tvenne fiendtliga folk. Den ursprungliga guden Jima har dervid öfvergått till en fullt mensklig hjelte Dschem. Att man äfven i utlandet utan någon tvekan anser den finska diktens hjeltar såsom gudar, visar sig ofta. Bland andra säger Julius Cæsar, Prof. i Marburg, derom: "Kalevalas hjeltar bära mycket tydligare än den helleniska eller tillochmed den tyska folkdiktens hjeltar prägeln af en gudomlighet, — som sammanflyter med naturkroppen och dess verkningar på menniskolifvet; de äro ursprungligen elementära gudar".[104] Och på följande sida: "deras gudomliga väsende, deras förhållande till elementerna springer hundrade gånger i ögonen, och dock äro de hjeltar, hvilka underordna sig sjelfva under de egentliga gudarne Jumala, Ukko, Hiisi."

Men liksom i de flesta folks mytologier, så insnärja sig äfven i den finska de mångfaldigaste föreställningar i hvarandra. Ett folk, som vandrat under århundraden från mellersta Asien till Suomis sjöar, som kanske ströfvat från söderns yppiga dalar såsom nomader öfver Kirgisernas sandiga stepper, måhända äfven tältat mången vinternatt på de ödsliga tundrorna vid ishafvet, hos ett sådant folk måste föreställningarna om allt i verlden vexla i det oändliga. Man kan derföre med fullt skäl antaga, att dessa vexlingar och de deraf beroende olika bildningslagren skola återspeglas äfven i fornsångerna. Den flyktigaste läsning måste också upplysa derom, att århundraden ligga emellan den tid, då de två första sångerna af Kalevala äro diktade, och den då de sednare bildats. Äfven Castrén yttrar i sin granskning af den nya Kalevalaredaktionen, att myten om verldsskapelsen står der såsom ett helt och hållet isoleradt fragment. Utom den hemlighetsfulla skymning, som verldens morgon i dessa, liksom i alla folks uräldsta myter, sprider öfver tingen, bevisas det äfven deraf, att Wäinämöinen först har en helt annan gestalt, än då han såsom en gubbe fikar efter Ainos hand. Tron på honom såsom heligare än vanliga menniskor har försvunnit, och nu vågar folkfantasin gyckla med den åldrige. Att den allmänna utvecklingen af de fordna gudagestalterna i myten till folkhjeltar äfven egt rum hos Finnarne, bevisar den ytterligare förminskning de slutligen undergått i sagorna. Jemför man Ilmarinens person med den af samma namn i Satuja, så är afståndet omätligt. Och grunden till denna förvandling är icke blott kristendomen, som trampar under fötterna hvad hedendomen ansåg stort och högt, utan denna sednares egen utveckling. Det som i en tidig barndom tillfredsställde andens behof af en gud, det måste i en mera utvecklad ålder byta form; fröet är detsamma, blommorna som uppspira derur vexla endast gestalt och färg.

Här är ej stället att undersöka de spår af historiska tilldragelser, som förekomma i fornsångerna, eller att granska de olika åsigterna om läget af Pohjola m.fl. orter. Då af det föregående torde framgå, att dessa sånger innehålla en massa af mytiska föreställningar från en uråldrig tid, vill jag anföra de serskilda bevis som de lemna för Wäinämöinens, Ilmarinens och Lemminkäinens gudomlighet. Man har velat bortjäfva dylika ställen med anledning af smärre motsägelser, eller med antagande af, att de tillhörde en sednare tid, då sångarne icke mera kände förfädrens betraktelsesätt. På det förra skälet förklarar Rein hela den bekanta kosmogoniska föreställningen om verldsägget för ett lån utifrån.[105] Dylika motsägelser förekomma dock i hvarje folks gudalära, och i Indien sammanblandas de skilda gudarnes verksamhet och epiteter på ett fabelaktigt sätt. Och om det äfven är fallet, såsom Lönnrot uppgifver i företalet till nya Kalevala-upplagan och såsom man af varianter ser, att på skilda orter än den ena, än den andra af de bekanta hjeltarna namnes i den andras ställe, så är dikten likväl så rik, att skilda ställen förfullständiga hvarandra. Skarpsinnigt säger derföre Collan om Wäinämöinens och Ilmarinens gudomlighet, att det vore tillåtet tvifla derpå, om deruti låge någonting orimligt.[106] Och i allmänhet måste man hafva starka motskäl för att rentut förneka sångens utsago, ty det gäller ju att bedömma, hvad sångarena sjelfva tänkt. Jag vill derföre här upptaga de enskilda ställen som bevisa Wäinämöinens och Ilmarinens gudomlighet, under de rubriker som Collan redan 1836 uppställde, men betydligt förökade.