Vanhin luonnon tyttäristä, och
Ensin emä itselöitä.[81]

Det är här rätta stället att framhålla, hurusom hela den egendomligt finska verldsåskådningen liksom koncentreras kring ett enda betydelsefullt ord, synty. Allt i verlden kan förklaras, om man blott får reda på dess ursprung, det som gifvit upphof dertill. Så är det med de späda blommorna på marken, med skogen, blåsten, ja smärtan och plågorna; sjelfve äro de intet annat än yttringar af den makt, som gifvit dem upphof. Alla enskilda företeelser i verlden hänföra sig sålunda ytterst till ett ursprungligt väsende, hvarifrån de alla, äfven "de med skaparkraft begåfvade andarne, gudarne, framträdt".[82] I hela detta betraktelsesätt ligger den mest uppenbara öfverensstämmelse med Inderns; dessa synty-sanat förekomma också i ofantlig mängd och utgöra sjelfva grundvalen för det finska medvetandet. Betraktade med stor vördnad för sin helighets skull, hafva de ända till våra dagar bevarats i folkets sinne, ehuru ofta allt minne af deras betydelse redan försvunnit.

På den ståndpunkt af utveckling Finnarnes mytologiska föreställningar hunnit genomskimrar ännu natursidan hos de flesta gudagestalter. Det vore orätt att härvid, liksom några gjort, kalla den finske sångarns fantasi fattig och sparsam. Likt Indern älskar han att hölja hvarje gudomlighet i en skimrande slöja af de mest glänsande färger. Man behöfver blott erinra sig Pohja jungfrun, som sitter vid regnbågens rand i en hvitglänsande drägt, väfvande på en gyllene väf med en väfsked af silfver, eller Ilmarinen, som vandrar vid himlaranden i blåa strumpor och brokiga skor, utrustad med en eldgnistrande skjorta och hållande i handen det blixtrande Kaleva-svärdet, allt erinringar om honom såsom himmelens eller luftens gud. Och lika lysande framställas Wellamos mör och skogens jungfrur. Så hopar äfven den äldsta indiska dikten, på sina gestalter allt hvad i företeelsernas verld finnes lysande och skönt. Men detta bevisar för dem begge endast en så mycket större brist på inre andlig skönhet, hvarigenom formerna blifva dimmiga och genomskinliga, samt på det högsta obestämda. Med andra ord, dessa folk lefva i sina äldsta dikter ett ungdomligt friskt naturlif, hvarigenom utbildningen af de elemäntära gudarne till sedligt handlande individer, sådana vi möta hos Grekerna, ännu ej försiggått; fantastiska former skymma ännu undan de menskliga konturerna. Med rätta anmärker Rein, att många af dessa såsom dimmiga gudomligheter betraktade naturkrafter "med afseende å sin skapande eller rättare födande förmåga tillades qvinnonatur".[83] Vi återkomma derigenom till begreppet om synty. I de förut anförda orden

Ilma on emoja ensin o.s.v.

ligger redan en hel skapelseteori. Luften är det första, vattnet har sitt ursprung derur, och så vidare hela den öfriga skapelsen. I öfverensstämmelse dermed har äfven ilma förvandlats till en qvinna, den på hafvet sväfvande Ilmatar, såsom nyss nämndes, urmodren, som ger början och upphof till allt, således äfven moder till gudarne. Men såsom personifikation af luften, det första, är hon tillika det osynliga urelementet sjelft, eller "det första af sjelfständiga väsenden", såsom hon sjelf säger, ensin emä itselöitä. Hon är dock för dimmig, för abstrakt, att med anledning bäraf fortfarande förblifva såsom urväsendets första inkarnation. Dertill fordrar hvarje myt en manlig princip; hon åter är alstrandet sjelft. Kraften åter, som låter henne framalstra verlden, tillhör den osynliga urmakten. Men de mytiska föreställningarna fordra en representant af denne, en den förnämste ibland gudarna, motsvarande Indra och Brahma, eller Zeus i olympen. Denna plats har man hittills tilldelat Ukko. Castrén yttrar härom: "om Ukko kan man nästan säga, att han är en formlös gud, icke olik Indernas Brahma, och Judarnes Jehovah. Hans tillvaro visar sig i molnens åska, i storm och oväder, i blixten, som är hans svärd, och i andra utomordentliga naturfenomen, men utom sin uppenbarelso har han ingen högre bestämmelse. Man är tillochmed oviss om, huruvida han haft det för de flesta öfriga gudar gemensamma utseendet af en menniska".[84] Det är uppenbart Juma som härmed åsyftas, den andliga makt, som står bakom tingen. Sednare har likväl Castrén, i likhet med Lencqvist och andra, ansett att Ukko är namnet på Finnarnes högsta gud, en herrskare på himlahvalfvet öfver åska, blixt, regn m.m., med andra ord en öfvergud; ehuru denna benämning troligen först begagnats som ett "vördnandsfullt epithet" för den högste. Sjelfva grundbetydelsen af detta ord såsom gammal anförvandt, och alla de brokigt skiftande föreställningar man förknippar dermed gifva dock tillkänna, att Ukko är endast ett tillnamn för den redan såsom person fattade himmelens gud. Klädd i blåa strumpor och brokiga skor, försedd med en eldgnistrande skjorta, vandrar han vid himlaranden längs molnets kant. Regnbågen är hans stridsbåge, hvarifrån han skjuter sina brinnande kopparpilar, blixten är hans svärd. Han råder äfven öfver vindar, snö och hagel, och är likaså eldens herre, såsom synes af många ställen i Kalevala.[85] Allt detta hänföres i en mängd varianter, äfvensom i gamla upplagan af Kalevala, till Ilmarinen. Att Ukko är endast ett tillnamn, bevisas ytterligare af den omständigheten, att det på de allra flesta ställen begagnas adjektivt, tillsammans med ett annat ord, och kan utbytas mot vanha. Så i den bekanta sammanställningen: Oi ukko ylijumala. Redan Lencqvist omnämner Porthans betänkligheter att deraf göra en serskild gud. Han anför det bevisande faktum, att namnet ukko tilldelas både björnen, som i en sång tilltalas med:

Ukkoiseni, lintuiseni,
Kaunoiseni, kultaiseni,

samt Tapio, skogens konung. Denne måste nemligen åsyftas med följande bön:

Anna ucko uuhiansi,
Anna oinahat omansi,

och straxt derpå:

Ucko kullainen kuningas,
Tuuvos ilman tuusimata,
Varomata vaaputtele.[86]