Kalevala-sångerna utgöra nu till större delen en skildring af ömsesidiga härtåg mellan Kaleva- och Pohjola-folket; det är derföre ingenting underligt att dessa krigståg upprepas. Men en anmärkningsvärd omständighet är den, att Louhi innesluter i berget både Sampo och solen jemte månen. Vid hvardera tillfället utbredde sig med anledning deraf olyckor och mörker öfver Kalevas folk. Att lefva utan Sampo var att lefva ett fattigt lif, utan sol ett dystert och mödosamt. Kalevas hjeltar beslöto derföre hvardera gången att återförskaffa sig denna det godas källa. Äfven i det enskilda visar sig en öfverensstämmelse dem emellan. Både Sampo[62] och solen[63] benämnas kirjokansi, det brokiga locket, kirjorinta, det brokiga bröstet. Mångt och mycket i fornsångerna synes väl vid första ögonkastet strida emot en sådan uppfattning, men motsägelserna lösas lätt, då man besinnar de mångfaldiga omgestaltningar dessa sånger under tidernas lopp lidit. Minnet af hvad man tänkt sig under Sampos namn har försvunnit, men medvetandet derom såsom någonting stort och förunderligt qvarlefver ännu. Såsom Sampo för det närvarande beskrifves är det ett oting, ty de skilda delarna kunna aldrig sammanfogas till ett helt, äldre och yngre föreställningar blandas om med hvarandra. Så uppfattade äfven Castrén Samposångerna, åtminstone till en början. Han anser att berättelsen urspr. var af mytisk natur, och att den historiska inklädnaden är tillaggd först af en sednare tid.[64] Äfven Schiefner yttrar sig härom: att Sampomyten "har att tacka sitt ursprung en sinnrik uppfattning af storartade naturföreteelser, kan väl numera icke lätt betviflas".[65] Upplysande är det härvid att jemföra gamla och nya upplagan af Kalevala. I den förra är det Ilmarinen och Wäinämöinen, som söka att åter tända ljuset, i den sednare spelas denna roll af Ukko, ilman ukko, som dock tydligen är blott en annan benämning för Ilmarinen. Att han, enligt egen utsago,[66] hamrat himmelens lock och fäst solen och månen derpå, tjenar såsom en ytterligare bekräftelse, ty på samma sätt är det blott han som kan smida Sampo; att åter förfärdiga ett dylikt ting af en svanfjäder, ett kornfrö m.m. borde väl för Wäinämöinen icke hafva fallit sig så svårt. Måhända äro de sista föreställningarna spår af den skandinaviska gudasagans inverkan i en sednare tid, ty de äro uppenbarligen tillägg, hvilka med det öfriga ej stå i rätt sammanhang. Schiefner har i de ryska och skandinaviska sagorna uppvisat likheten med föreställningarna i Kalevala och Kalevi-poeg. Men man kan dock icke endast på grund af dessa likheter antaga, att de båda finska folken från sina tidigare boningsplatser i östern medfört högst få egendomliga myter och hemtat sina gudar och sin sagoverld från Germanerna.[67] Ty först och främst är ännu icke bevisadt, huru mycket af detta sagostoff bör tillskrifvas de finska folken i Ryssland, och för det andra äro dylika föreställningar gängse hos alla folk, beroende af deras bildningsgrad. Detta förnekar dock ej tillvaron af lånade föreställningar, uppblandade med de ursprungliga. En annan omständighet, hvaraf man ofta finner sig öfverraskad, är att se solen nämnas, der man af sammanhanget hade väntat Sampo. Så t.ex. N. Kal. XLIII. 350, sjunger Wäinämöinen, sedan Sampo förgåtts i hafvet:

Sinä Pohjolan emäntä,
Tunge turmiot kivehen,
Pahat paina kalliohon,
Vaivat vuorehen valitse,
Elä kuuta kulloinkana,
Aurinkoa milloinkana!

Dermed öfverensstämma äfven de ord Wäinämöinen yttrar, då han ser spillror af Sampo vaggas på vågen mot hans hembygds stränder:

Tuost[68] on siemenen sikiö,
— — — — —
Tuosta kyntö, tuosta kylvö,
Tuosta kasvu kaikenlainen,
Tuosta kuu kumottamahan,
Onnen päivä paistamahan,
Suomen suurille tiloille![69]

På grund af det nämnda och äfven det följande anser jag, att man med Sampos namn betecknat solen; derföre stå äfven dylika uttryck qvar, ehuru nu oförstådda. Måhända möter oss här föröfrigt, vid beskrifningen om huru Sampo splittras sönder, minnen från föreställningarna om verldens uppkomst ur det söndersplittrade verldsägget. Hvad är väl heller mera egnadt att framkalla föreställningen om ett ägg, än den glänsande solskifvan! Vi hafva likartade föreställningar hos Inderna. Den osynliga, ännu ej tillvaro egande urgudomligheten bildar genom sin tanke ett ägg, hvari han sjelf ingår. Genom hans vilja splittras det sönder, hvarvid spillrorna bilda verlden. På samma sätt är Sampo här den glänsande solskifvan, det godas källa, hvari det goda sjelft, Sam = Num = Jum = den ursprungliga, för tanken ofattliga gudomligheten gifvit sig en verklighet. Denna solskifva är ett ägg som splittras sönder, och ur spillrorna framgår hela skapelsen såsom delar af Sam = Num, d.ä. en fullständig immanens. Jag återkommer längre fram till dessa föreställningar. Nu vill jag blott omnämna, att äggets identitet med solen äfven påpekas i en Estnisk folksång. Sångarn omtalar huru han fann ett örnbo, hvarur han tog det tredje ägget och bar det till sin båt. Ägget föll i hafvets djup, alldeles såsom Sampo, och splittrades mot klipporna; af skärfvorna uppstodo fartyg. Men ägget bragte solen att smälla (paisomaie), månens sken att tillvexa. Ur gulan uppsteg en hög ö, ur kärnan de andra holmarna.[70] Vi finna häraf huru mångfäldt skiftande gestalter en ursprungligen gemensam föreställning antar i den sig ständigt pånyttfödande folktraditionen. Såsom ytterligare stöd för det nämnda vill jag ännu anföra, att Inderna vid solförmörkelser tro, att demonen Râhu, ljusets fiende, uppslukar solen. Siva har dock afhuggit hans kropp, derföre kommer solen fram då hon passerat Râhus svalg. Begreppet om ett fängslande återkommer äfven i berättelsen om Bala och Vritra, tvenne demoner, som i djupa klyftor hålla fängslade de himmelska korna, de regngifvande skyarna.[71] Det påminner derjemte om de finska uttrycken kuu syödään, kuu syntyy, samt kuumet, som instänger månen, hvarpå Kave befriar den.[72] Agricola åter säger att månen uppslukades af kapeet; enligt en annan tradition föranledes dess förmörkande af en gudomlighet Rahkoi,[73] månne = Râhu? I den finska sagan om Leppäpölkky berättas åter att solen, månen och morgonrodnan hållas fängslade af tre drakar. Dessa dödas af tre ynglingar med tillhjelp af en varg, hvarpå himlaljusen återgifvas åt verlden.[74] Utrymmet förbjuder att nu vidare undersöka den härmed nära sammanhängande, af Castrén uttalade, af Collan fasthållna åsigten, att i finska dikten skönjas tydliga spår af föreställningar om en ljusets strid med mörkret. Den hänför sig rätteligen äfven till en jemförelse med den persiska verldsåskådningen, som helt säkert kommer att kasta ett mycket klarare ljus öfver dessa föreställningar. Jag slutar derföre här endast med några ord ur Wäinämöinens afskedssång, der påminnelsen om soitto otvifvelaktigt är ett sednare tillägg, då man under Sampo tänkte sig blott någonting obestämdt, som skaffade lycka:

Taas minua tarvitahan,
Uuen sammon saattajaksi,
Uuen soiton suoriaksi.
Uuen kuun kulettajaksi,
Uuen päivän päästäjäksi.

Efter denna afvikning för utredningen af Sampos betydelse och dermed sammanhängande föreställningar, återvända vi till hufvudfrågan. Vi hafva funnit att ordet Num, jemte dyrkan af himmelen såsom en högsta gudom, var utbredd öfver en stor del af nordliga Asien. Men äfven hos den ariska stammen i söder återfinnas både ordet och betydelsen. Hos Inderna är Jama, liksom det Lappska jabme, namnet på dödens drott; i Vedorna d.v.s. i den äldsta tiden är han likväl en himmelens furste, frambragt af ljus och molndunkel; ja han är solen sjelf såsom alstrande lifskraft. Samma hamn och person återfinnas i Persernas Vendidad och heliga sagor. Jima, som han här kallas — en äldre form för Dschem, sammansatt med schid, herrskare, till Dschemschid — är den gyllene tidens furste. En påminnelse om Wäinämöinen möter oss i berättelsen om denne. Ormuzd uppmanar neml. Jima att föra skapelsen till trifsamhet och lycka, och skänker honom dervid en gyllene vinge och staf. Då träder Jima fram, vänd mot middagssolen, och säger: vidsträckta heliga jord! rör dig, öppna dig (såsom en födande), du boskapens, hästars och menniskors amma! Och jorden sträckte sig ut. Ytterligare skall Jima plantera en stor trädgård, för att föra utvalda menniskor dit.[75] Hvem erinrar sig icke här Wäinämöinen, som ur det brustna ägget bildar verlden, och sedermera besår jorden genom Pellervo. Huruvida föröfrigt det Indiska jama har något sammanhang med sanskr. ordet dscham, som enl. Böthlingk och Roth betyder jorden, kan jag ej nu afgöra. Hos Hebreerna möta oss jom dag och jum himmel, Tyskar och Svenskar hafva ordet himmel, ärfdt från deras gemensamma förfäder Germanerna.[76] Men alla dessa ord stå, så vidt jag känner temmeligen enstaka, utan tillfredsställande förklaring i de ariska, mig veterligen icke heller i de semitiska språken. En uråldrig beröring mellan den Turaniska och Ariska stammen torde derföre dessa, liksom många andra omständigheter, gifva tillkänna. Men man finner lätt hvilkendera som varit den egentliga egaren till nämnda ord. Ty under det Inderna fåfängt söka tolka betydelsen af Jima såsom "tvillingsbroder," latin. gem-inus, gem-ellus, fästes dervid i hela norra Asien samma begrepp. Vigtigare är dock, att alla ariska folk ega ett annat, ur deras språk lätt förklaradt, ord som betyder himmel, gud, neml. af sanskritstammen div = dis lysa. Denna heter i sanskr. dêva-s gud, littov. dieva-s, pers. daêva-s, grek. di-os, div-os, latin. deu-s; sanskr. ordet djaus himmel motsvaras åter närmare af grek. zeus, forngerm. tius, gen. tivis, tysk. teuf-el, svensk, djefvul. Då de flesta ariska folk från ön Ceylon till Atlantiska hafvet bibehållit detta ord; då många af dem intet annat ega, för att uttrycka begreppen himmel, gud, eller sedan kristendomen lärt betrakta den hedniske guden såsom de onda andarnes furste, djefvul, kan man väl med allt skäl anse detta ord såsom ursprungligen tillhörande arierna. Men att de sjelfva skulle skapat sig tvenne ord för samma begrepp, är icke antagligt. Det är äfven på grund häraf som Schott anser det finska ordet taivas himmel vara af ariskt ursprung; sanskr. daiva-s betyder äfven gudomlig.[77] Dock har han förut i detta fall gjort jemförelse med det finska taiv-un, taip-ua böjas.[78] Det skulle föra oss för långt att följa detta ords vandringar genom Asien. Jag vill blott nämna det anmärkningsvärda, att hufvud betyder i Ienis. Ostjak. tjy'e, Jur. Sam. ngaewa, Tamas. Sam. ngaìvua; hufvudhud Samoj. tâi, tuaja, ngaewanjaes; Jen. Ostj. toai det öfra — tjoi himmel, des öga, Karagas. têre himmel; Kojbal. djän gud, tang morgonrodnad, Burät. tenger himmel; Samoj. tâ, tâng högt berg, tâ-men ofvan, Mandschu. ten = Chines. tjan himmel. Har det ariska dêva-s, det finska taiva-s sitt urhem i China? Hafva de begge druckit ur samma källa, som flödar ur morgonrodnadens land?

Vi hafva såsom resultat af det föregående en hos alla turaniska folk utbredd föreställning om en öfverallt, i jorden, i hafvet, i himmelen och dess företeelser boende gudomlig urmakt, kallad med skilda namn Jum, Num, Sam. Det är förut nämndt, att detta urväsende såsom sådant ej åtnjöt någon serskild dyrkan, ej heller afbildades; det var för högt och oåtkomligt för dödligas böner. Häri visar sig en stor öfverensstämmelse med Indernas urväsende, som ur sig utvecklar, allt varande, som är öfverallt och i allt, i naturen, i gudar och menniskor, utan att sjelf kunna förnimmas. Detta urväsende kommer hos Inderna till verklighet i vattnet, närmare bestämdt egentligen i luften, som genom förtätning öfvergår till vatten, hvarpå det heliga verldsägget vaggas fram; en uppfattning som igenfinnes äfven hos Tibetanarne. Ty också der drifves luften tillsammans af en hvirfvelvind, den förtätas, och deraf uppstå sedan berg, länder m.m.[79] I fullkomlig öfverensstämmelse härmed yttras i den finska folkdikten, med dess egendomlighet att betrakta upphofvet till något såsom dess moder:

Ilma on emoja ensin, Vesi vanhin veljeksiä o.s.v.[80]

Det återklingar här den urspr. föreställningen om Num, som är äfven i hafvet, eller rättare hafvet är Num enligt Samojedens utsago, och Jur. Sam. jam betyder haf. Och på det ändlösa hafvet vaggas luftens jungfru, då hon på sitt knä bär det skimrande verldsägget, som rullar ned deri. Denna luftens jungfru, som synbarligen är ingenting annat än luften sjelf personifierad, kallas äfven uttryckligen