Jag har sammanträngt denna första afdelning till den yttersta korthet, som det varit mig möjligt. Måhända har den derigenom på sina ställen blifvit dunkel. Men afsigten var icke heller att gifva en fullständig framställning af den indiska mytologin öfverhufvud. Mitt syfte var endast att uppvisa, huru medvetandet om den ende och i verlden inneboende guden småningom har gestaltat sig i olika former. En öfversigt af denna allmänna utbildning är tillräcklig för jemförelsen med det finska gudsmedvetandet, huru detta låter elementerna och den ordnade naturen, ja äfven gudarne uppstå; med ett ord, huru den förklarar verldens uppkomst.

Att gången af undersökningen i det följande blir något annorlunda beror deraf, att flera biundersökningar dessförinnan äro nödvändiga.

II.

"Grundvilkoret för hvarje religion, som förtjenar detta namn, säger Castrén i inledningen till sin finska Mytologi, är att den erkänner individens beroende af högre makter, hvilka den antingen med kärlek eller fruktan, antingen i templets hvalf eller i djupet af sitt hjerta vördar och tillbeder. Det gifves hvarken i Högasiens öknar eller på sjelfva Sibiriens ödsliga tundror något folk, som ej skulle erkänna tillvaron af vissa högre, menniskan öfverlägsna makter." Alla dessa Schamanismen mer eller mindre hyllande folk erkänna "den subjektiva viljans beroende af en objektiv."

Det är häri vi finna en utgångspunkt för vår undersökning. De flesta af de finska folken ega nemligen ett ord, som de begagnat för att uttrycka denna föreställning om en öfversinnlig makt, inför hvilken alla dödligas hjertan måste bäfva. Detta ord är jumala, Lapparnes jubmel, Esternas jummal, Livernas jumal,[43] Syrjänernas jen, jemel, Tscheremissernas juma, Samojedernas Num.[44] Numera har detta ord hos de flesta öfvergått till den abstrakta betydelsen af gud i allmänhet; men hos dem alla kan man gå tillbaka till en tid, då det blott tjenade till att beteckna den synliga himmelen med alla dess fenomener af åska, blixt, dunder, regn, snart äfven såsom namn för den makt, hvilken gaf sig i dem tillkänna. Ja, hos Samojederna benämnes än i dag himmelen Num, ehuru ordet tillika betyder gud. Till sin stam är det gemensamt för alla de finska folken, och att en utveckling i dess betydelse från den ursprungliga af himmel försiggått, bevisar det nära sammanhanget med en mängd andra ord i de finska språken, hvilka hänföra sig till de himmelska företeelserna. Så i Ostjak. nai eld, Obd. dial. sol, Ung. nap sol; Ostjak. mûm, nôm det öfra, undre Surg. dial. jom regn, Ugr. Ostj. nûm det öfra. Likaledes i Syrjän. gym åska, Fin. jymy, jumu; Kamass. Samoj. nûm åska, ni tak, det öfra; Ostjak Samoj. nup, nop, nom, lom gud. I förbigående vill jag nämna, att äfven Baskerna kalla gud jainkoa, jinkoa,[45] jon, jaine.[46]

De vexlande företeelserna på det vida himlahvalfvet deltaga sålunda i det helas namn, alldenstund de äro endast olika yttringar af samma hemlighetsfulla gudamakt, hvars enhet i dem alla föreställningen anar. Men att aningen om denna enhet, om den objektiva makten öfverhufvud i verlden, sträcker sig längre, bevisar Samojedens svar till Castrén vid ishafvets strand. På den förres fråga: hvar är Num? — svarade han endast helt kort: der! pekande på hafvets dunkla yta. Äfven jorden betecknas någongång dermed. Och detta är just grundvalen för alla de finska folkens egendomliga verldsåskådning, att det tillvarande utvecklat sig ur en enda princip, den i allt verkande ur-kraften, hemlighetsfull och ofattlig.

Ett ytterligare stöd för denna åsigt är den allmänna seden hos de altaiska folken, att aldrig omedelbart dyrka Num, Juma, ej heller afbilda honom. Castrén omtalar, i sitt utlåtande öfver den etnografiska delen af Schrenks resa till de Samojediska tundrorna, dennes yttrande om Num, att han "ser och vet allt, men är för upphöjd att vilja skåda ned på det arma menniskoslägtets öden," utan att motsäga åtminstone detta.[47] Den kraft som bor i de enskilda naturföreteelserna blir en makt, den man tillber och dyrkar, men bakom dem alla står såsom upphofvet den hemlighetsfulle Num, outgrundlig i sitt djup. Berättelsen om Jumalabilden hos Bjarmerna kunde synas såsom en motsägelse härtill, men måhända tillhör han en tid, då juma redan blifvit antingen en abstrakt benämning, eller serskildt en åskans eller krigets gud. I alla händelser utvisar sjelfva grundbetydelsen himmel, att detta omätliga något ej som sådant kunnat afbildas, utan först, då någon serskild företeelse eller person dermed betecknades. Dyrkan af himmelen såsom det högsta, det första väsendet är föröfrigt gemensam för många af Orientens naturfolk. Klemm säger, att Chineserna dyrka himmelen såsom 'alla tings fader', men floder, vindar, elden, hafvet hafva sina genier, dem man hembär gudomlig dyrkan.[48] Och Kongfutse lärde: "Det högsta väsendet betecknas under den synliga himmelens sinnebild"; dock framställer man detsamma äfven under solens, månens och jordens serskilda sinnebilder.[49] Således himmelen äfven hos dem det allt genomgående. Under skilda namn tilldelas den gudomlighet äfven af Mongoler, Tunguser, Ostjaker, Mordviner och Turkar.[50]

Sjelfva denna föreställning om himmelen såsom det första gudomliga väsendet är sålunda gemensam, icke blott för de turaniska folken, utan äfven för ostasiens bebyggare, af hvilka, såsom W. Schott uppgifver, Chineserna kalla himmelen tjan, Japaneserna ten. Men den återfinnes, enligt Castrén, äfven hos Perser och andra ariska folk.[51] Det synes sjelffallet, att naturbarnet skall tillegna gudomliga egenskaper åt det höga, lysande hvalfvet, som öfverallt möter dess öga. Men här är frågan, om denna föreställning är ursprunglig hos de altaiska stammarne. En undersökning af ljudkombinationen Num upplyser oss derom. Vi hafva redan sett den talrikt förekomma hos de egentligen finska stammarna, hos Ostjaker och Samojeder; hos de sistnämnda är otvifvelaktigt Jenissei Samoj. ngâ gud (nga-faddi = klar rand vid horisonten, gudsfåll), Tawgy Sam. nga, ngua gud, Jurak Sam. nga underverldens gud, af samma stam. I sistnämnda dialekt betyder neml. jam haf, och det är bekant, att konsonanterna j och n, ng i Finskan och Samojediskan ofta vexla om med hvarandra, t.ex. jake, fin. noki sot. Att stamvokalen kan vexla mellan a, o, u, bevisar utom det nämnda samt ordet num, nom, mångfaldiga exempel. Sålunda betyder talet 100 i Votjak. sju, Syrjän. sjo, Finsk, sata, sôt, Turk. jos, jüs, Samoj. jur.[52] (Äfven i sanskr. heter 100 sata). Betydelsen af haf och underjordens gud är tillika en bekräftelse på uppfattningen af Num såsom den i allt närvarande gudomen. Ty Jurak Sam. nga, underjordens gud, är hos Tawgy Sam. en himmelens gudom.[53] Det sistnämnda och formen jam leder oss genast till Lapparnes underjordiska herrskare och gud jabme, med ett eufoniskt b såsom i Jubmel. Helt säkert hör till samma stam Tungusiskans aja, ajama — god, med; en vanlig förslagsstafvelse.

Inne i dessa jemförelser kan jag ej lemna onämnd en, som här sjelfmant erbjuder sig. Castrén anför, att konsonanterna j och w ofta i de altaiska språken sättas framför en begynnande vokal såsom aspirationer, stundom äfven h, k, s, och att alla dessa äfven kunna med hvarandra vexla plats.[54] Med denna lag till stöd finna vi måhända förklaringen af benämningarna på flera finska folk. Ryssarne omtala från 11 seklet ett folk jam, jemer, hvilket enl. Lehrberg och Sjögren är detsamma som Häm-eet, Hämäläiset. Deraf får man, med utbyte af h mot s, Sabme-lads, Lappar, och den svenska benämningen på Samojederna. Men redan Franzén jemför det Lappska Sabme med Suomi,[55] och Lehrberg anför flera former, Same, Some, äfven den ryska och svenska benämningen Sumer, såsom af enahanda stam med Suomi, men alla liksom jam, häm hänförande sig till suo, sumptrakt.[56] Någon svårighet vid ofvan framställda åsigt erbjuder förklaringen hvadan Germaner och Svenskar hafva fått benämningen Finnar. Enligt Diefenbach betyder det nordfrisiska finne, anglos. och fornnord. fen, sumptrakt,[57] och det är icke antagligt att de utan skäl uppkallat folket så. Men huruvida det härleder sig deraf, att Finnarne bebodde sumptrakter, eller att man då, som ofta nu, förklarade Suomen maa = Suomiehen maa, är svårt att afgöra. Då likväl Suomi, Same, tyckes vara samma ord som Jur. Sam. jam, haf, kan man väl icke förneka allt sammanhang med suo; men att m hör till ordets stam bevisas af alla dess olika former. Derföre säger äfven Sjögren afgjordt om Arvidsons och andras antagande af Suomi såsom en förkortad form af Suomen maa, att det är att göra våld på den enkla stammen och detsamma, som att förklara Hämeen maa likbetydande med bröllopsgästernas land, af hää, miehen, maa.[58] I stället för "kärrbebyggare," som man förklarat Finnarnes namn, skulle således ofvan gifna förklaring innebära en påminnelse om "Guds utvalda," eller "himmelens söner," benämningar som endast Judar och Chineser hittils varit nog anspråkslösa att tilldela sig.

Men jemförelserna stanna ej här. Tungus. ajama god nämndes. Att det första a är endast ett eufoniskt tillägg synes af Mongoliskan. Med den förut nämnda vexlingen af konsonanten j mot s få vi neml. Mong. sam, Tibetan. sang, hvilka båda i dessa språk betyda god. Det är just med anledning häraf som Castrén jemför Tibetanarnes Sang-fu, det godas källa, med Finnarnes Sampo; det Tibet. Sangfu uttalas neml. af Mongolerna Sampo, och fu källa, upphof, motsvarar åter det finska pää.[59] Det återfinnes äfven under olika former hos andra altaiska folk: Tungus. bulak, Burät. buluk källa, Sojot. pas, Kojbal. bas hufvud, Kamass. Samoj. phâru källa; tydligast visar sig slägtskapen i det Ungerska fö, fej hufvud. Att åter, med kännedom om huru ofantligt ofta de begynnande aspirationerna h, s, j, nj byta plats med hvarandra i de altaiska språken, förneka identiteten mellan det Tungus. ajama god och samma folks njan, njangnja himmel,[60] är omöjligt. Begge åter stå både i ljud och betydelse i det innerligaste samband med Samojedernas jama, Lapparnes jabme, Fin. juma-la, Sam. Num = himmelen, himmelens gud, ur-gudomen. Och betydelsen af det mångomtvistade Sampo vore sålunda etymologiskt, icke blott det godas källa, utan äfven himmelens hufvud, guds hufvud, hälla, ursprung = solen! Här hade vi således att söka lösningen på denna i finska Mytologin hittils oförstådda gåta, som på detta sätt uppfattad sprider ljus öfver många dunkla ställen i Finnarnes urgamla dikt. Och märkvärdigt nog öfverensstämmer denna förklaring med allt hvad om Sampo i Kalevala-dikten säges, då man neml. serskiljer sednare tiders tillägg. Alldenstund denna fråga står i närmaste sammanhang med närvarande undersökning, vill jag här i korthet framlägga de ytterligare bevis, som ur Kalevala lätteligen kunna hemtas för ofvannämnda åsigt. Det sednaste af Lönnrot sinnrikt framställda allegoriska tydningssättet[62] torde, liksom de föregående, icke för en noggrannare pröfning vara hållbart. Allegorin öfverhufvud äfvensom här det abstrakta begreppets bildning tillhöra ett mera utveckladt medvetande än den finska dikten ger tillkänna.