Detta frö blef ett ägg, glänsande såsom guld, lika lysande som stjernan med tusende strålar, och i hvilket föddes han sjelf, alla väsendens urfader.
Af honom, som är den ofattliga eviga orsaken, som existerar och icke existerar har blifvit frambragt den gudomlige mannen (Purusha), berömd i verlden under namn af Brahmâ.
Sedan han dröjt i detta ägg ett år, skiljde Herren, endast genom sin tanke, ägget i två delar.
Och af dessa två delar bildade han himmelen och jorden; i midten satte han luften, de åtta himlatrakterna och det beständiga förvaringsrummet för vattnen.[37]
Dessa här i förkortad form anförda utdrag ur Puranerna kunde mångfaldigt förökas. Det vore dock öfverflödigt, ty de utgöra ej någon utveckling af medvetandet om den absoluta enheten, som jag laggt till grund för min undersökning. Medvetandet derom såsom om honom, "hvilken har sitt ursprung i sig sjelf, hvilken är Vara och Icke-vara", blandas med föreställningarna om Purusha, som än föddes i vattnet, hvarur han sedan lät verldsägget och verlden uppstå, än sjelf fick sin första tillvaro i detta ägg.[38] Klarast uttalas detta medvetande, så vidt mig tillgängliga källor gifva vid handen, i början af Vishnu Purana. Det säges der: Den absolut Ende, ofattlig för förståndet, har sin tillvaro såsom ande och materia, i hvilka han ingår såsom den allmänna själen, verldens substans. Derpå återkommer den vanliga föreställningen: af elementerna bildades med det osynliga förståndets tillhjelp ett ägg, hvilande på vattnet, i hvilket Alltets herre tog förnimbar form såsom Brahmâ.[39]
Vi hafva uppnått höjdpunkten af den Indiska spekulationen. Den i sig varande substansen är hvarken Vara eller Icke-vara, utan den eviga processen mellan båda, Svadha, Sjelfsättande. Till denna höjd af djerf spekulation, "jemförlig endast med de Eleatiska tänkarena i Grekeland eller med Hegels filosofi" uppsvingar sig följande hymn ur Rig-Veda:
Då fanns hvarken Vara eller Icke-vara; hvarken verld eller luft eller något derofvan. Död fanns icke; ej heller då odödlighet; icke heller skilnad mellan dag och natt. Blott Det (Tad) andades utan andedrägt, ensamt med henne (Svadha = Sjelfsättande), som uppehälles uti honom. Mörker var det; fröet, som var inhöljdt i hylsan, brast slutligen sönder genom eftersinnandets makt. Först bildades längtan i hans sinne, och det blef den ursprungliga alstrande säden; längtan, hvilken den vise, pröfvande i sitt hjerta, fattar såsom bandet mellan Icke-vara och Vara.[40]
Jag har hittills vid undersökningen af denna medvetandets utveckling genom de olika skapelseteorierna alldeles lemnat åsido en del föreställningar, hvilka söka förklara hvarföre skapelsen skedde. Vi ledas öfver till dem af de anförda orden. I den ena bodde längtan, kärna, kärleken, detta band mellan det som är och icke är. Denna längtan genomströmmar hela skapelsen. "Den af Brahma frambragta elden önskade att vara mångfaldig och alstra"; vattnen likaså. Men denna längtan är ingenting annat än den abstrakt fattade enhetens, tankens nödvändiga fordran på en mångfaldig verld. Utan denna vore den ej till, den har sin verklighet endast i och genom mångfalden. Sjelf sättandet var från början och fortfar ännu såsom sådant i skapelsens allmänna längtan. Denna ursprungliga längtan åskådliggöres i gestalten af en qvinna. "Maja, som är Brahma's längtan, begär, är evig; förgänglig är hon, som utgör de lefvandes viljolust. Brahma i förening med Maja har frambragt verlden, i det Maja antog femtio gestalter.".[41]
Fråga vi huru denna föreställning uppstått, ligger svaret nära till hands. Ofvanföre sågo vi huru urvattnets alstrande förmåga antog benämningen moder, och dermed var qvinnogestalten färdig för föreställningen. Denna härkomst bevisas i en Upanishad genom dessa ord: Brahmamaja är ett haf med mäktiga vågor och väldiga strömmar; hon är lifvets fullhet och tillika den afgrund hvari allt sjunker ned, ett haf af ljus, skugga och mörker, de lefvande vältra sig så länge i dess hvirflar, som de veta sig söndrade från den ande, hvilken sätter allt i rörelse. Hon framstår således här såsom det första, hvarifrån allt utgår, såsom moder till skapelsen. Och detta är äfven uttaladt. "Förr än allt skapadt var Maja; i henne var dunkelhet, i hvilken begäret hvilar. — Brahma var fördjupad i längtan".[42]
Vi hafva här en ny serie af föreställningar om verldsskapelsen, laggd till den förra, eller rättare sammanväfd dermed. Men de stå ej i strid med hvarandra, äro ej uttryck af skilda verldsåskådningar, utan genomföra begge den grundtanke jag ofvan sökt framhålla. Från Maja hafva gudar och verld sitt ursprung; likaså födes i ägget Brahma, och jord och himmel uppstå af dess begge delar. De bära derföre begge endast vittnesbörd om rikedomen och friskheten hos Inderns fantasi, som klädde sina på djupet slumrande tankar i alla dessa och tusende andra skiftande gestalter.