Föreställningen om Soma, hvilken såsom den allmänna lifsprincipen, närande och uppehållande, genomgår skapelsen, har nu höjt sig till den om själen, anden. Upanishaderna utveckla medvetandet om denne allt klarare. I ett samtal frågar en Brahman sina lärjungar hvad de dyrka såsom själen. "Himmelen", svarar en, med ett svagt minne af den första uppfattningen af det gudomliga; "solen", säger en annan, och så vidare luften, det etheriska elementet, vattnet, jorden. Brahmanen upplyser dem då: I betrakten den allmänna själen som om han vore ett individuelt väsende. Han, som dyrkas såsom den allmänna, är i alla väsenden, i alla själar.[22] Detta samtal vittnar för öfrigt på ett afgjordt sätt om den ursprungligen dunkla känslan af en verlden genomgående enhet, hvilken man förlade i elementerna och hvilken jag ofvan ansett betecknas med namnet Indra. Dettas innehåll, i början icke uttaladt, blir här själ. Hvad denna själ är och huru han verkar, bestämmes vidare. "De kalla honom Indra, Mitra, Varuna, Agni; det som är En kalla de vise på många sätt", heter det i en hymn ur Rig-Veda.[23] "Såsom gnistorna tusenfaldigt framgå ur lågan, så utgå alla väsenden ur den oföränderlige och vända tillbaka i honom; såsom spindeln låter trådarna utgå ur sig och drager dem tillbaka, såsom plantorna skjuta ur jorden, så framgror verldsalltet ur det eviga väsendet", säga Upanishaderna. Vedanta Sara tillägger: "Ur den i villfarelsen höljda anden uppstår ethern, ur ethern vinden, ur vinden elden, så vattnet, jorden";[24] en bekräftelse på att luften = ethern = Indra är det första.

Men tydligast framhålles andens kännetecken, väsendet af den ena oändliga själen uttalas klart i följande ord ur Upanishaden Aitareja Aranjaka, hörande till Rig-Veda:

I begynnelsen var detta allt endast Själ; intet annat, af hvilken beskaffenhet som helst, fanns till, verksamt eller overksamt. Han tänkte: Jag vill skapa verlden; så skapade han denna mångfaldiga verld; vatten, ljus, förgängligt och vattnen.[25]

Hvilket framsteg! I föreställningen om själen, liksom i den om Soma, var enheten ännu blott den verksamma lifsprincipen, som omedvetet arbetar sig fram, likt vextens lif. Här har för medvetandet uppgått en högre enhet, tanken, som med full sjelfbestämning låter ur sig framgå en ordnad verld. Vi hafva dermed genomgått det första stadiet af den Indiska verldsskapelseteorin. Det blott och bart sinnliga, elementerna samt vext- och djur-lifvet, äro förnekade såsom absoluta. Bakom dem uppträder den tänkande anden såsom den verkande principen. Och nu blir detta vunna resultat upphofvet till en hel verld af de mest fantastiska föreställningar. Med Inderns alla andra folk öfverträffande sinnlighet, med den rika utbildningen af poesi och filosofi under en tiderymd af mer än tvåtusende år, är det naturligt, att dessa föreställningar om verldsskapelsen skola antaga de mest olika former. Jag behöfver i detta afseende blott hänvisa till Grekerna. Men under alla de brokigt skiftande gestalterna ligger dock den tanken till grund, att det är den tänkande anden som ur sig frambringar verlden genom sin vilja. Han vore en tom abstraktion, om han ej utginge ur detta Enda, "som ej kan tänkas eller med något mått bestämmas", om han ej såge sig sjelf i verlden. Många af de föreställningar som framställas i en sednare tids skrifter, i Manus lagar, i de filosofiska afhandlingarna Puranerna, ja äfven i de till Vedorna, hörande Upanishaderna, torde först hafva funnits i en ursprungligare form i Vedorna. Man vet att delar af dessa heliga böcker gått förlorade.[26] Manu hade för sina ögon lagar, traditioner från den Vediska tiden, med hvilka han bragte sina läror i öfverensstämmelse; och dylika traditioner fortlefde äfven bland folket.[27]

Hvad som kunde gifva anledning till tvifvel, huruvida den sednare tidens föreställningar äro endast utbildningar af förut redan förefunna, är den omständigheten, att en fullkomlig omhvälfning försiggått med Indernas religion efter afslutandet af Veda-böckerna. Dessas tre högsta gudar, Indra, Varuna och Agni hafva fått sin plats i en lägre himmel, och öfver dem throna nu de spekulativt fattade Brahma, Vishnu och Siva, alla utgående ur, rättare olika gestaltningar af den absoluta enheten, Brahm. Dessa äro dock endast nya namn för de äldre. Vishnu och Siva äro natur-gudar likt dessa, hvilkas dyrkan såsom de högsta i en sednare tid utbredde sig bland folket. Den Brahmaniska spekulationen sökte ställa dem i ett system, skapade den tredje Brahma, och fick sålunda en dubbel olymp,[28] i det den bibehöll alla de gamla i Vedorna förekommande föreställningarna. Brahma förekommer redan i några hymner af Sama-Veda, der han, såsom annars Indra, sammanfaller med solen,[29] samt i Upanishaderna; i allmänhet skönjes öfvergången i de yngsta delarna af Vedan. En sådan omgestaltning af gudaverlden är hos Inderna till och med lättare förklarad än annorstädes. Det på en vidsträckt yta utbredda talrika folket söndrade sig i en mängd stammar, hvilka i sina bergdalar lefde oberörda af andra under århundraden. Olika elementära gudar uppstodo sålunda på skilda håll, och att så var fallet, kan historiskt bevisas. Vid Brahmanernas bemödanden att sammansluta alla dessa i ett system, måste derföre deras förra betydelse förändras, ja äfven tidigare genom de skilda stammarnes slutliga förening till en större enhet. För öfrigt visar sig en dylik vexling i de mytologiska föreställningarna hos alla folk. Medvetandet är underkastadt en daglig utveckling, anden får ett annat innehåll, derföre framstår hela verlden i ett dallrande skimmer, der hvarje begränsning flyter tillsammans i det hela.

Vi hade vid utvecklingen af medvetandet om den immanenta enheten kommit till medvetandet derom såsom en tänkande ande. Denna egenskap hos "den stora själen", Mahan atma, af hvilken gudarne äro blott delar, finner sitt uttryck i ordet Om = verldsalltet = Ur-Brahma. Sammansatt af aum = avam = tad = pron. det, beteckna de tre bokstäfverna symboliskt de tre högsta gudarne, hvaraf det är en sammanslutning.[30] Manu's lagar säga: det mystiska enstafviga ordet är den högste guden.[31] Men det är tillika ordet öfverhufvud, ett uttryck för tanken, förnuftet, som ur sig skapat verldsalltet. Det är föreställningen om detta immanenta förnuft, hvilken sålunda uttalar sig i en hymn ur Rig-Veda: "Såsom kornet renas i sållet, bildas ordet i de vises själ." Det är der vittnesbördet för sanna vänner, ty all deras styrka är uti det heliga Ordet.[32] Denna ordets makt åskådliggöres äfven i Vatchaspati, röstens herre, och Brahmanaspati, andaktens gud, som kallas gudarnes fader.[33] "Den ene gamles ord, hans som grundade himmel och jord, frambragte först af allt den vördnadsvärda Soma".[34]

Såsom verlden förut utvecklat sig ur vattnet, ur Soma, ur själen och slutligen ur den tänkande anden, så är nu det outgrundliga ordet, tad, den första principen, ifrån hvilken allt uppstår. Den enklaste föreställningen härom finnes i Chandogya Upanishad: "I begynnelsen fanns detta allt ej till; Det (Tad) var varande; det förändrade sig, det blef ett ägg; detta låg ett år; det klyfde sig; de båda skalen voro guld och silfver; silfret är jorden, guldet himmelen".[35]

Här möter oss nu den bekanta föreställningen om verldsägget, som trognare än hvarje annan visar oss Indernas uppfattning af verlden, ej såsom ett utom skaparen stående, utan såsom något hvartill han sjelf förvandlat sig. Och denna föreställning återkommer härefter i en mängd af vexlande former. Indern kan ej fasthålla, att det är tanken som skapar, och att detta är en abstraktion af honom sjelf. Han säger derföre: tanken, det, antog först gestalt såsom Purusha (anden), Virâj, Vishnu, Brahma, Nârayâna; denne bildade sedan verlden ur ett ägg. Han är dock ingen judisk Jehovah; detta namn är endast ett tunnt hölje, en slöja för tanken, och han försvinner, uppgår helt och hållet i skapelsen. Puranerna, den sednare tidens utbildade filosofi, äro rika på framställningar af denna art. Det heter i Matsya Purana: Nârayâna (den högste anden) föddes ensam och, försänkt i begrundning, längtande att skapa en mångfaldig verld, skapade han först vattnen, i hvilka han inkastade ett frö. Detta frö blef efter tusende års förlopp ett stort ägg liksom af guld, glänsande som tiotusende solar. Han inträngde sjelf deri, genomträngde det, skapade af dess tvenne delar himmel och jord.[36] Medvetandet att denna skapare är endast det af tanken fattade förnuftet i verlden framlyser i den teori, som står i spetsen för Manus lagar: Denna verld var försänkt i mörker; ofattlig, beröfvad hvarje bestämd egenskap, utan att kunna fattas af förståndet eller blifva uppenbar, tycktes den helt och hållet vara försjunken i sömn.

Då framstod Herren, som är till genom sig sjelf, och som ej kan fattas af de yttre sinnena, görande förnimbar verlden och de fem elementerna, lysande med den klaraste glans, och skingrade mörkret.

Sedan han i sin tanke beslutit, att låta utgå ur sitt väsende serskilda skapade varelser, frambragte han genast vattnen, i hvilka han nedlade ett frö.