Men det sista beviset, sjelfva inseglet på Wäinämöinens sanna gudomlighet, är hans försvinnande för den kristna religionen. Redan 1836 anför Castrén detta vigtiga faktum,[121] som sednare är upptaget äfven af Fab. Collan. Att Wäinämöinen är representanten för Finnarnes hela verldsåskådning, att han är hufvudpersonen i den hedniska gudaverld, som deras egendomliga ande har skapat, framgår väl af intet tydligare än deraf, att han måste lemna sitt folk, då det begynner omfatta kristendomen. Vid sitt försvinnande beger han sig äfven till de "höga urmödrarna, till de låga himlarna."

Med allt det anförda synes det dock anmärkningsvärdt, att Castrén i sin Mytologi kallar Wäinämöinen och Ilmarinen icke gudar utan heroer. Om man äfven afgjordt antager, att en stor del af fornsångerna, och alla de som beskrifva friarefärder, hafva verkliga händelser till grund, så återstå dock otaliga andra ställen, hvilka gifva en annan uppfattning. Jag har också anfört många ställen ur Castréns skrifter, der han gillar den ofvan framlagda åsigten. Det oaktadt heter det i Mytologin, s. 289, att "det torde vara bragt till fullkomlig klarhet, att Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen ej, såsom man ofta varit frestad att antaga, spela rolen af gudomliga väsenden, utan framträda blott i egenskap af högre begåfvade menniskor eller heroer." Denna slutsats begrundas ännu ytterligare genom utsagon, att de endast "sörja för sin enskilda lycka i familjen" och söka lyckliggöra sitt folk genom eröfringen af Sampo. Detta gäller dem dock blott sådana de uppträda i friare-färderna. Hvad det andra påståendet beträffar, att de "blott genom måttet af sin styrka, sin vishet, sitt hjeltemod skilja sig ifrån vanliga menniskor", att de hafva denna makt endast genom ordets, vishetens gudomliga makt och ofta äfven hindras i sina förehafvanden, så måste man jemföra detta med förhållandet i andra mytologier. Äfven der uppträdda gudarne under menskliga förhållanden, och inskränkas rätt ofta då de vilja utföra något, så t.ex. Zeus af ödets beslut. Och hos Inderna är detta någonting alldagligt. Att åter skaparkraften ligger i ordet, i visheten, bevisar endast för högheten af den finska religionen. Ordet är urmakten, urgudomligheten sjelf, som förlänar äfven gudarne tillvaro och lif; han är den andliga källan, hvarifrån allt härleder sig, = Num = Indernas Brahma, från hvilken och till hvilken all ting är.

I sjelfva verket visar äfven den fortsatta framställningen att Castrén ej ville fästhålla denna åsigt. Ty sedan han undersökt Wäinämöinens härkomst, visat huru han genom egen kraft framträdde i dagen och sedan deltog i skapelseverket, yttrar han: "i sjelfva verket synes mig hans gudomliga dyrkan ej kunna betviflas;[122] och vidare: denna skapareförmåga är hans natur medfödd, och synes, om något, hafva bort berättiga honom till ett gudomligt anseende hos våra fäder, liksom samma ära äfven i det fall, att han och hans kamrater Ilmarinen och Lemminkäinen endast skulle hafva fulländat skapelseverket, icke heller hade bort kunna dem bestridas".[123]

Inkonseqvensen i de anförda yttrandena torde derföre böra tillskrifvas den omständighet, att Castréns föreläsningar i den finska mytologin äro utgifna af annan hand, utan att han sjelf fick öfverse och fullborda dem, och detta gäller isynnerhet den sista afdelningen. Hela den vidare framställningen tilldelar äfven alla de tre nämnda en ursprunglig gudomlighet, så att de tillhopa bildat en gudatrilogi af jordens, luftens och vattnets gudomligheter. Jag behöfver derföre här upptaga endast resultatet af Castréns undersökning, som gör det på det högsta sannolikt, att Ilmarinen ursprungligen dyrkats såsom en luftens gud, Lemminkäinen = Ahti, med sitt ostadiga väsende, lieto, såsom hafvets.[124] Den här ofvan gifna bevisningen om hjeltarnes gudom gäller egentligen Wäinämöinen och Ilmarinen. Lemminkäinen uppträder dock ständigt i jembredd med dem; han är identisk med Ahti, Kaukomieli, Saarelainen. Längre fram anföras ytterligare bevis. Huruvida Wäinämöinen varit jordens gudomlighet är dock ej lika klart. Castrén säger: "Om Ilmarinen och Lemminkäinen äro menniskovordna gudar, så måste detta naturligtvis i så mycket högre grad gälla om Wäinämöinen, emedan han i alla afseenden vida öfverträfffar dessa sina vänner." Man har velat härleda hans namn fr. wein l. ween emonen. Lencqvist anmärker dock att han alltid skildras såsom en man, och vid Wäinämöinens sång kommer veen emäntä sjelf för att lyssna derpå. Castrén jemför Wäinä, som enligt Agricola äfven skrifves Äinemöinen, med Tatarernas aina, jordens andar, hvarigenom hans egenskap såsom en jordens gudomlighet bekräftas. Ett ytterligare stöd är, att enligt Lönnrot namnet äfven uttalats som Ainemoinen;[125] och åsigten bekräftas indirekte deraf, att fornfinnarne haft "gudomligheter för alla möjliga elementer, men för jorden allena saknas" en sådan. Och hvad annat innebär Wäinämöinens färd till Wipunens graf för att erhålla ursprungsord, än en antydan om hans härkomst från jordens inre? Der ligger hans makt bevarad. Vi påminnas om en jordens gud äfven deraf, att det är Wäinämöinen som ordnar jordens yttre utseende, bildar uddar och holmar, bugtar, stränderna, samt ytterligare förser marken med växtlighet. Måhända hänvisar oss slutet af Kalevala sångerna till samma jordiska hem, ty det heter att han seglar bort till de öfra jordemödrarna,

yläisihin maa-emihin, alaisihin taivosihin.

Visserligen kan man försöka en annan derivation af vanha, ty i Estn. kallas han Wannemunne, och gammal heter der vanna; i så fall vore han den personifierade urfadren sjelf.

Till en bekräftelse af den ofvan framställda åsigten, att Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen varit den finska mytens första och högsta gudagestalter, gudomlighetens första inkarnationer för att tala indiskt, tjenar den äfven af Castrén upptagna estn. sagan.[126] Deri säges: "Wanna issa bodde i sin höga himmel; i hans sal lyste den majestätiska solen. Hjeltarne hade han skapat, för att begagna sig af deras råd, deras konstfärdighet och deras styrka." Den äldste bland dem var Wannemuine. Han hade danat honom gammal, med grått hår och skägg, och förlänat honom ålderdomens vishet; men hans hjerta var ungt, och han egde diktens och sångens gåfva. Wanna issa betjenade sig af hans kloka råd, och om sorgen fördystrade hans panna, spelade Wannemuine för honom på sin underbara harpa, och sjöng sina älskliga sånger. En annan var Ilmarine, i den bästa mannaålder och af manlig kraft, med vishet på sin panna och eftertänksamhet i blicken. Honom var konstnärsförmågan beskärd. Den tredje var Lämmeküne, en gladlynt yngling, full af löje, alltid munter, böjd för hvarje öfverdåd. Alla ansågo de sig för bröder och den gamle kallar dem sina barn. Sagan berättar vidare huru denne, medan hans söner sofvo, skapade verlden, och då de vaknat, "gnuggade de sig i ögonen och skådade verket an med förvåning. Men den gamle var trött af arbetet med verldens skapelse och lade sig att hvila. Då tog Ilmarine ett stycke af sitt bästa stål och hamrade ut det till ett hvalf, spände detta till ett tält öfver jorden, och häftade stjernorna af silfver och månen dervid; från den gamles förstuga tog han lyktan och fastade den med en förunderlig mekanism vid tältet, så att den af sig sjelf går upp och ned." Och Wäinämöinen stämde upp en fröjdesång till sin harpa, blommor och vexter spirade fram, och sångfåglarna stämde in i hans qväde; Lämmeküne strök jublande kring skog och backar. Då — sade den gamle: Jag har skapat verlden som ett liflöst stycke; det är eder sak att försköna densamma.

Genom denna saga blir mycket i den finska myten förklaradt. Att den åter, åtminstone till sina grunddrag, varit gemensam för Finnar och Ester innan dessa ännu söndrade sig till skilda folk, bevisa icke blott namnlikheterna, utan den omständighet, att alla detaljer, som om de nämnda gudarne anföras i fornsången, genom den estniska sagan sammanslutas till ett helt. Blott med dess tillhjelp kan man också rätt förstå hvarföre t.ex. Wäinämöinen och Ilmarinen vid solens och månens fängslande draga öfver himmelen, för att söka godtgöra denna brist. De hafva ännu vård om denna ordnade verld, som den gamle öfverlemnat i deras händer. Hvilken skön betydelse får ej derigenom äfven Wäinämöinens sång, till hvilken hela naturen lyssnar. Den var förut stel och utan lif; först då den hör den gudomliges röst ljuda genom rymden, får vinden sitt sus, fåglarna sina sånger och äfven menniskan sångens gåfva, såsom en variant säger.[127] Det är anden, som besjälar den döda massan och skänker den uttryck.

Att de tre gudarne äro bröder antyder äfven den finska dikten uttryckligen. Det heter nemligen i en variant, mig godhetsfullt meddelad af Prof. Lönnrot:

Iri neito impi neito,
Kalevalan kaunis neito
Saip' on kolme poikalasta,
Yhen vanhan Wäinämöisen,
Toisen seppo Ilmarisen,
Kolmannen on Joukahaisen,