Wolfgang Schnitler hade kämpat sig fram till att bliva en verklig man.
Hemskt.
Förr i världen lät man i England personer, som blivit hängda, dingla kvar i galgen, tills de multnade och föllo ned av sig själva. Man var inte så noga då som nu för tiden, och om man fick se ett hängande lik eller två under en promenad utåt landsvägen, brydde man sig föga därom.
En gammal general, som i början av förra århundradet bodde i ett ensligt hus på landet, slog vad med en herre, som var på besök hos honom, att denne sistnämnde icke skulle kunna gå upp till en i närheten varande galge och bjuda en tallrik soppa åt ett lik, som hängde i galgen. Det var en mörk och stormig natt, men gästen gick utan tvekan in på vadet och begav sig i väg med en soppskål. När han gått, steg generalen till häst, tog en omväg och kom först till galgen, klev upp bakom galgen och väntade på sin gäst. När denne kom, klättrade han genast upp på galgens framsida och höll fram soppskålen åt benranglet.
— Behagar det ärade liket litet soppa? — sade han muntert.
— Den är för varm, morrade den gömde generalen.
I stället för att tumla baklänges av förskräckelse, som generalen väntat, svarade den andre med största kallblodighet.