— Låt oss emellertid diskutera saken en smula, föreslog han. Antag, att denna teori är lösningen — vad har så Kuntze för intresse av det? Kanske han riskerar, att hans engagement hos Levison upphör? Vad tror du?
— Tja, jag vet sannerligen inte. Varför skulle engagementet upphöra?
— Levison kan ju hava överenskommit med honom, att hans tjänst ej längre behöves efter att en lösning framkommit, i så fall är det i Kuntzes intresse att helt enkelt framkomma med invändningar mot allt. Vi kunna ju ej kontrollera hans motbevis.
— Så oklok har Simon nog ej varit.
— Fan vet! De slugaste köra ofta fast på en eller annan bagatell, som de glömt. Emellertid; jag anser, att här föreligger en hotande fara.
— Men kunde vi ej fråga Levison?
— Jo, det har du rätt i, medgav Cramer.
De undersökte förhållandet telefonledes, och Levison svarade, att det hade ingen fara alls, Carl Kuntze vore hederligheten själv. Förresten hade han ej alls nämnt något om saken, endast engagerat astronomen så länge, intill att donationen 60 verkligen honorerades, och Simon själv vore mycket tillfreds att så länge som möjligt slippa ifrån denna utbetalning.
— Se där ha vi ägget, tyckte Cramer. Jag ger mig fanken på, att Kuntze kommer att säga nej om lördag — även om det sker mot bättre vetande.
Lördagen kom och med den astronomens lunta. Det obligatoriska, korta brevet medföljde.