Doktor Martini.
Det förflöt en veckas tid utan att något förspordes från P. B. Z., och Cramer hade under denna tid gjort förfrågningar även hos andra astronomer. Dessa hade besvarats så, att det tydligt framgick, att P. B. Z. omöjligt kunde hava någon utsikt till uppmärksamhet, och Cramer var lugn.
Men vid denna veckas utgång hände däremot det besynnerliga, att Kuntze icke sände något brev.
— Nåväl, tänkte Schnitler och Cramer, det har väl blivit ett tillfälligt avbrott i teorifabrikationen, och för att undersöka, huru det förhöll sig med saken, ringde Cramer för säkerhets skull upp kandidaten.
Jo, det var riktigt. Han hade ej mottagit något papper från Levison och kunde således intet rapportera.
— Skönt, sade Cramer till Wolfgang, vi tycks få litet lugn ovanpå stormen. Du skall se, att det 62 till slut icke lyckas någon alls att förklara marsgåtan och att pengarna äro dina.
— Tror du?
— Ja. Men vi få ju se, genmälde Cramer.
Det var, som om denna möjlighet med ens stod klar för Wolfgang. Hela tiden, sedan onkelns testamente upplästs för honom, hade han varit liksom bedövad, som ett viljelöst redskap i Cramers hand. Han vågade ej tänka på eventualiteten av, att de tio millionerna verkligen skulle bli hans utan en förtvivlad kamp — han hade blivit en man, visserligen, men på ett föga värdigt sätt: att, gälla vad det än vore, följa Cramers anvisningar och tilltvinga sig arvet.
Men nu, sedan Cramer sagt farväl och avlägsnat sig, stod allt detta klart för Wolfgang — han måste handla och tänka självständigt — nu, strax måste han börja. Detta stod alldeles tydligt för honom.