Han slog sig ned framför sitt skrivbord, tände en cigarr och lät de blå ringarne luftigt dansa mot fönsterrutan.
Det tycktes honom, som hade utsikten, att arvet kunde tillfalla honom utan någon handling, som var på ett eller annat sätt ofin, gjort honom till en annan och bättre människa.
Och nu ville han göra något — något alldeles 63 självrådigt, något som Cramer ej hade med att göra — ja, helst tvärt emot dennes råd och förmaningar.
Som han satt där försjunken i tankar, var det, som togo rökringarne form och gestalt, och ur rökmolnen trädde det fram bilden av en ung flicka.
Ah — han kände mycket väl igen henne. Det var den unga flickan, han sett i Levisons automobil, och som då uppväckt hans intresse i så hög grad.
Han kände en obetvinglig lust att göra hennes bekantskap, att få återse henne.
Men huru?
Med ens slog det honom, att här kunde han kombinera något, som gällde nytta och nöje. Han ville strax avlägga Levison ett besök, en privat, familjär visit, för att undersöka, huru det förhöll sig med den omständigheten, att ingen ny teori förgångna veckan inlämnats.
Sagt och gjort.
Wolfgang gjorde toalett och lät snart därefter anmäla sig hos Levison.