— Tack, fröken Zander.
Wolfgang berättade nu allt han hört.
Elli hörde på, då och då interfolierande med små bemärkningar såsom åh — nej, vad säger 77 ni — nedrigt — och liknande, och när han slutat sade hon:
— Jag kan ej alls fatta detta. Morbror, som ej vill en katt något ont. Skulle han vara inblandad i en så usel komplott?
— Ja, det finns något, som heter affärsmoral, och det är en moral för sig själv, filosoferade Wolfgang. De präktigaste människor falla understundom offer för den.
Elli Zander satt tyst en stund.
— Och vad skall jag så hjälpa er med? Vill ni, att jag talar förnuft med morbror och får honom på andra tankar? frågade hon till slut.
— Nej, nej, utbrast Wolfgang. Nej, vad jag menade är detta: Ni får försöka att vinna er morbrors förtroende; rent av sagt spionera på honom, så att jag kan veta, hur saken framskrider. Doktor Martini har fått kapital av er morbror till att förfärdiga världens största reflektor eller vad det nu heter. För mig gäller det att få veta, var den skall byggas.
— Ah.
— Ja. Anser ni, att det vore ett brott, om jag gjorde allt, som stode i min makt för att förstöra denna apparat, som bygges i avsikt att totalt ruinera mig?