— Nej, icke under sådana förhållanden. Ni 78 har ju kniven på er strupe. Men — en sak — ni talade om en direkt livsfara — vad menade ni med det?
— Jag menade närmast, att om Cramer och Martini finge reda på, att jag anar något om deras plan, skulle de finna det bekvämast att helt enkelt låta mig försvinna.
Flickan tänkte sig om.
— Ja, ni har nog rätt, sade hon. Ja, ja. Jag ser nu, att jag måste hjälpa er. Ni kan fullt lita på mig, löjtnant Schnitler — ni skall få alla de underrättelser, jag kan giva er.
— Bundsförvanter alltså, sade Wolfgang.
— Ja, bundsförvanter, svarade flickan och räckte honom handen.
Automobilen förde de två åter tillbaka från förstaden till Berlins mera trafikerade gator. Regnet, som under resan från staden fallit stritt, hade upphört, och solen lyste från en hög himmel.
— Jag skall låta er höra från mig, så fort något är att meddela, sade Elli vid avskedet.
— Hoppas att det blir snarast möjligt, svarade Wolfgang, i det han höll hennes hand längre än det strängt taget erfordrades.
Flickan rodnade och drog sig tillbaka.