Skandinavisk Förbundssång.
Vid ljusets helga fana Vi svära denna stund All Svea, Nore, Dana I broderligt förbund Utgöra ett tillsamman I med- och motgångstid! "Den drabbe Thor med flamman", Som bryter edens frid!
Vi trenne Gudar dyrka, Men blott i en person: Vi tre till lif och kyrka Vi äro en nation Och skola det förblifva, Så länge solens bloss Och månens silfverskifva Ses lysa öfver oss.
Må verldens åskor bullra Helt nära då och då, Och "österns jätte" mullra, Vi frukta ej ändå, Ty slutna tätt tillhopa, En bergfast kämpakrets, Vi trotsa fritt Europa Med runesvärdets spets.
Hör fädrens klingor slamra Högt jublande i Nord Och bergens dvergar hamra Sitt bifall under jord. För frihet, ljus och gamman Framät i djupa led! "Den drabbe Thor med flamman", Som bryter denna ed!
Till Svenska Bondeståndet.
Du fordna bondehär, du landets friska kärna, Som gick från hus och hem att folkets frihet värna, Som enkel var i drägt och trofast uti ord, Säg, lever ej din kraft som förr i högan nord? Ack jo, jag hör hur än, bland våra berg och dalar, I stormens friska gång och flodens brus du talar Om mannamod och tro och hugstor kämpastrid, Och bragder utan tal från en försvunnen tid, Om männer, som med kraft sin egen bana röjde Och ej för annan gud än himmelens sig böjde. I bröder, om i arv från fordom odalmän I ägen i behåll en frihets gnista än, Som kan ge lif och mod åt edra tryckta sinnen, Och om I vörden än de tappre fäders minnen, O, läggen då strax bort allt tomt och uselt prål, Som tär likt rost och mal på Sveas blanka stål, Ja, läggen bort allt prål, allt utländskt uti seder, Och varen svenske män!… Min sångmö manar eder — Vid allt hvad heligt är, vid bergens runeskrift Och ekarna, som stå på murad kämpagrift, Vid Carlavagnens bloss, vid nordens höga minnen, Ja, vid allt ädelt, stort som lifvar edra sinnen — Till tarflighet och dygd och ädla tänkesätt. Vi ha' en Kung, som vill att frihet, sanning, rätt, Skall gälla nu som förr i höga nordanlanden; O träden derför fram med allvar uti anden, Mot mörker och förtryck, med vett och styrka strid! Det stundar innan kort kanske en stormig tid, Som fordrar mannakraft så väl i ord som handling; Ty skall vårt land bestå, behöfs en snar förvandling — — Från Åreskutans spets till mörkblått Öresund Finns ingen ärlig svensk som ej af hjertans grund Hörs ropa: "Genast bort med allt det murkna gamla, Oss lyster längre ej att bland ruiner famla." Nu tiden inne är ett frihetstempel bygga, Inom hvars pelarhvalf vi kunna vandra trygga. Och dertill fordras främst upplysning, vett och mod; Ty visdom är den lots, som öfver tidens flod För statens skepp i hamn emellan skär och öar, Hur vildt än hafvet går och kastar sina sjöar… Upp derför, bröder! Nu med djerfva steg framåt På ljusets, bildningens och hoppets glada stråt! Mot våld och barbari, i broderlig forening, Må gladt vi träda fram och säga ut vår mening Som männer höfves! Ja, må bondens fria tal Sig göra gällande kring fjällar, fält och dal. Väl kunna än som förr, när Svea låg i bojor, Befriare gå fram ur låga bondekojor.
En Vinterqväll.
Hör, hur nordanvinden susar Friskt omkring dig hvar du står; Se, hvad prakt, som sinnet tjusar, Hvart du än i Svitjod går; Och du skall ej längre prisa Söderns qvalmuppfyllda jord, Ty hvad har du väl att visa Mot en vinterkväll i Nord.
Himlens runda fäste skiner Som kristall, en kupa, full Af de ädlaste rubiner Och det mest utsökta gull; Bleka äro väl dess stjärnor, Men de se hit ner så klart, Som de unga bygdens tärnor Se på något underbart.