Svärmiskt drömmande och stilla Vandrar månen, nattens sol, Men hvad glans och tjusningsvilla Råder ej vid nordanpol! Norrskenet i tusen strålar Flammar upp vid skogens bryn.
Och i regnbågsfärger målar Halva himmelen och skyn. Jorden, i snöhvita drägten, Ligger som en somnad brud, Medan friska nordanflägten Rimfrost strör i hennes skrud, Som likt äkta pärlor blänker Emot månens klara ljus; Skönare du dig ej tänker Smycken i Allfaders hus.
På det höga fjellets kanter Kämpevålnader ses gå, Klädda rikt i briljanter, Silfverskägg och rockar blå; Tunga svärden skarpt de svinga, Likasom i härnadsfärd, Gnistor fram ur stålet springa Tätt som ur en smideshärd.
Men i dalen, hvart du blickar Är blott lif och rörelse; Furuskogen står och nickar, Majestätlig till att se Här och der en koleld sprakar Fram ur djupa gruvschakt, Och ett blekrödt eldregn skakar Vidt omkring den hela trakt.
Insjön, lik en silfverbrygga, Ligger genomskinligt klar, Och med sinnen, friska, trygga, Öfver böljans sal man far, Lätt som fraggbestänkta vågen Häfves för en östanvind, Fort som pilen ifrån bågen Löper emot värnlös hind.
Strömmen jemt mot kölden strider, Blir besegrad allt ibland, Men han bryter dock omsider Sönder alla isens band, Och mot hafvets sköte rusar Oförvägen, glad och fri; Vattenfallet klangfullt brusar Som en orgel melodi.
Ur hvart hus och koja glimmar Klart ett sken från spishäll, Gladt förflyga qvällens timmar Inom nordens låga tjäll; Gubben framför brasan qväder Hjeltevisor för de små, Gumman sig i vävstol gläder, Flickan lustigt spinner trå'.
Hör, hur tunga hammarn klingar Som en klocka i hvar by! Se, hur röken lodrätt svingar Gnistrande mot blånad sky! Inom smedjan frie männer Smida svärd till fejd och strid; Hur de bita verlden känner Ända ifrån Odens tid.
Allt är skönt och stort och herrligt, Hvad du skådar eller hör; Folket, modigt, fritt och ärligt, Ingen ovän fruktar för. Det är klang i strömmens toner, Det är kraft i nordans ord; Glad försmår jag Söderns zoner Herrligare är i Nord!
Fatta Mod.