Jorden nekar ingen födan, Som med mod arbeta vill, Rikligt gifver hon i grödan Hvad din nödtorft hörer till; Sjelfva bergen kunna dägga, Kunna gifva märg och must, Om du blott med flitens slägga Dundrar på af hjertans lust.
Har du under vexelrika Lifvet någon mö dig fäst, Och hon skulle vilja svika, När du älskar som mest, Fatta mod, och sucka icke, Som en narr, ditt kärleksqval: Öfverallt, varhelst vi blicke, Flickor fins i tusental.
Men om du en ädel maka Utaf himmelen har fått, Modigt strid och lid och vaka, Att förljufva hennes lott. Qvinnan, Skaparns mästerstycke, Om hon älskvärd är och god, Värdig är att älskas mycke För sin kärleks tålamod.
Står du ensam och förskjuten, Och all verlden går emot, Fatta mod, ty på minuten Tystnar ofta stormens knot; Tänk, fast morgonen är mulen, Och sin skugga kring dig drar, Och, fast middagen är kulen, Kan dock qvällen blifva klar.
När som Engelbrekt utsträckte Armen mot förtryckets här, I mång tusen bröst han väckte Samma modiga begär; Modigt visste han att frälsa Svea ifrån slaveri, En den andra kunde helsa Åter såsom Svensk och fri.
Ingen konung Wasa blifvit, När bland Dala-folk han stod, Om han hade rådlös drifvit Och ej vetat fatta mod. Modigt Carl den tolfte ställde Upp sin här i Narva slag, Ingen enda modet fällde Derför denna hedersdag.
Den som modigt vill, kan timra Sjelf sin egen ärestod, Se hur hoppets stjärnor skimra Klart i verklighetens flod; Skapa sjelf sin egen lycka, Under måttliga begär, Och sin levnads afton smycka Med hvad Gud behagligt är.
Derför bör du aldrig klaga Uppå ödets hårda lott, Ödet är en gammal saga, Gjord för barn och dårar blott; En och hvar kan ödet dämpa Genom bön och tålamod, Blott man vet att kraftigt kämpa Blott man vet att fatta mod.
Minnessång öfver Nils Månsson i Skumparp.
Bland frie odalbönder än Ditt namn på ryktets vingar Med vördnad nämns af Svenske män, Och ej så fort förklingar; Ty ibland Dannemän du står, Likt eken uppå hällen, Som brottats många Herrans år Med stormarna på fjällen