Med öppen blick du trädde fram Och talte, hvad du tänkte; Ett drag af fordna Göthers stam, Som ingens ära kränkte, Framlyste ur din ädla själ, Stod tecknadt på din panna; Din lösen var: "för Allmänt Väl, Det Rätta och det Sanna."
Ej blef du fram i dagens sken Af andras vishet buren; Sjelf röjde du dig väg allen, Okonstlad som naturen. Sjelf byggde du ditt Riddarhus, Och kämpade i tiden För frihet, ära, rätt och ljus, Och segrade i striden.
Det lumpna dagens pris ditt bröst Med vishet lugnt försmådde, Ej smickrets gift bemängda röst Ditt mannahjerta nådde. Så fast som klippan står i nord, Hur verldens åskor ljunga, Så fast stod du vid hvarje ord, Som gick ifrån din tunga.
Väl hväste tadlets ormar kring Dig på din lefnadsbana; Men sluten i din brödraring Du höjde ljusets fana, Och ristade med djerfva drag I folkets bröst de orden, Som stå med guldskrift i vår lag: "Sann Tryckfrihet i Norden!"
Se här, du stolta riddarhop, Som yfs i dina sinnen, Och grundar dina frihetsrop På fädrens stora minnen: Hvad hjärtats adel verka kan Till fosterlandets ära, Det visar denna ärans man, Som stred för ljusets lära.
Se här, I bröder! Lefver än Bland oss hans stora minne; Så lâtom oss som Svenske män, Med allvar i vårt sinne, Uppå den grundval, han oss lagt, Ett frihetstempel bygga, Och så med enighet och magt Vårt framtids-väl betrygga.
Soldaten Stång.
(Se Fryxells Berättelser ur Svenska Historien del. 4, sid 299, samt del 6, sid. 115.)
Du manliga, du Svenska sång Ljud högt som forsens larm, Och väck med dånet af din gång Friskt mod i hvarje barm! Flyt lätt som vattenfallets språng, Men stålsätt dina ord Och tala om Soldaten Stång, Förgäten snart i nord.
Han var en stor och ståtlig man Med alnslångt skägg och hår; I blicken hjeltemodet brann, Liksom när åskan slår. Hög stod han som ett skogvext berg Bland Sveas krigare, En vanlig karl var blott en dverg Mot honom till att se.