Äreskänken.
Lyft hatten af för gubben der Med ålderns snö i håret! Ett svärd han vid sin sida bär, Fast han är bra till åren. Han dragit det med hjertans lust, Och stått med mod och ära I mången blodig fejd och dust För fosterlandet kära.
Det svärdet är hans allt, men tänk, För guld han ej det släpper, Ty som en kunglig äreskänk Han det vid länden knäpper; Dess bragders mängd med liflig blick Han täljer, glad till sinnes. Hur det gick till, när han det fick, Min sångmö noga minnes.
Vid tredje Gustafs sida stod Han stolt vid Walkiala, Och utan bössa eller lod Han sjöng sin krigarskala. Med blotta svärdet fram han drog Mot fiendernas leder, Och såsom löf i gulnad skog Han männer fällde neder.
Väl femtio och fler ändå Han mejade med svärdet, Som mogna ax och vissna strå Ses falla uppå gärdet. Så föllo Ryssar, der han gick Och många sågos springa För blotta elden af hans blick Och suset af hans klinga.
Det icke första gången var Som skäggig Ryss fick falla För Sveriges bästa tvillingpar, Dem jern och stål vi kalla; Men ej se'n många Herrans dar Han blödt för sådan glafven, De flesta trodde att det var Kung Carl, som gått ur grafven.
Alltsedan hedendomens tid I hela Svea rike Man knappt i någon enda strid Sett denne kämpens like, Ty Thore Storm, så heter han, Var i de unga åren En jättelik och ståtlig man, Och lefnadsfrisk som våren.
Vid stridens slut Kung Gustaf tog Den tappre varmt i näfven, Och sade högt, i det han log Och drog sin klinga äfven: "Tag, käcke stridskamrat, mitt svärd Till minne utaf striden, Du är den äreskänken värd! Mer skall du få med tiden."
Med vördnad Storm nu svärdet tog; I fiendens leder Han dragit det med hjelte fog Och bär det än med heder; Men något mera för sitt mod — Och det gör honom lika — Han aldrig fått, den kämpe god, Ty äfven kungsord svika.
Lyft därför hatten af min vän För silfverhårig gubbe, Du ser ej många slika män, Ty, som en kärnfrisk stubbe, Han nu bland idel småskog står I Svears krigartempel. O, yngling, när i strid du går, Följ gamle Storms exempel.