Sångaren.
Med harpan i handen jag börjar min färd Och finner på vandringen hela Guds verld Så innerligt rolig och fager. Allt herrligt och stort förtjusar min syn Från molnet, som seglar deruppe i skyn, Till sippan i solljusets dager.
Vid framtida minnen, ruiner och grus, Vid ståtliga borgar och halmtäckta hus Min klangfulla harpa jag strängar, Ej sorgligt som klagande fågeln i bur, Nej, glädtigt som fjäriln i Herrans natur Far fram öfver blommande ängar.
Helst dröjer jag dock uti skogarnes sus; Mig gläder de larmande flodernas brus Och vinden, som spelar i träden; Mig gläder de ljungande åskans skräll Och lundernas löfrika grottor och tjäll Och fåglarnas himmelska qväden.
Mig gläder de speglande sjöarnes glans Och böljornas sorgfria, lekande dans Och dimmornas praktfulla hägring; Mig gläder de sorlande bäckarnes gny Och liljornas skära, försmäktande hy Och rosornas glödande fägring.
Mig gläder de lifliga hjordarnes språng Och herdarnes enkla, okonstlade sång Och älvornas ringdans i parken; Mig gläder de landtliga tärnornas fröjd Och oskuldens lekar i dal och på höjd Och vilddjurens frihet i marken.
Så vill jag då sjunga — dig öppna mitt bröst — Om allt, som mig gläder, med jublande röst Och prisa Gud Fader, som gifvit Mig sångens förmåga i stället för gull, Ty silfver och gull är ej annat än mull, Så står det i bibeln ju skrifvet.
Arbetarens Sång.
Väl somliga sucka och klaga sin tid För stenar och träd uppå marken, Men jag tycker lifvet är glädje och frid, Mot mig ler hvar blomma i parken; Och därför så sjunger jag gladt alla dar, Har kläder och föda — ingen mer har uppå marken.
Förrän solen går opp, jag vid arbetet är, En lätting är sämre än djuren. Min börda, fast tung, jag med tålamod bär, Och gläds åt den fria naturen; Och derför så sjunger jag gladt alla dar, Har kläder och föda — ingen mer har.