När svetten den lackar från panna och kind Och solen i "synen" mig bränner, Då helsar jag glädtigt den svalkande vind, Och frisk omkring hjertat mig känner; Och därför så sjunger jag gladt alla dar, Har kläder och föda — ingen mer har.
Glad blickar jag ut de odlade fält, Och ser på den vexande gröda, Och tackar vår Herre, som så har beställt, Att tusenfallt lönas min möda. Och derför så sjunger jag gladt alla dar, Har kläder och föda — ingen mer har.
När aftonen kommer, så går jag förnöjd Mot trefliga hyddan tillbaka; Der möts jag i dörren med glädje och fröjd Af barn och kärälskelig maka, Och därför så sjunger jag gladt alla dar, Har kläder och foda — ingen mer har.
Den gamle knekten.
"Friskt mod, framåt, min fot, gå på, Håll takten nu som förr, Till höger vänd! Hurrah… se så Träd inom bondens dörr!
Guds frid, båd' far och mor! I qväll En gammal krigsman ber Om hvila i ert lugna tjäll — Jag orkar knappast mer."
"Sitt ned, min vän! Du är väl matt? Lyft påsen från din rygg — Du skall få ligga här i natt Och sova lugn och trygg!"
"Stor tack! Visst är jag trött och tung, Se'n hjessan blifvit grå… Förr var jag liflig, rask och ung, Helt annat var det då.
Som pilt jag afsked bjöd åt mot Och tog mitt svärd i hand; Vid Gud jag utan tvekan stor Att tjena kung och land.
I ledet stod jag stolt och grann Och skyldrade gevär; Mitt gamla tempo än jag kan — Se det gick till så här…