Men ej ett svärd till lek jag bar, Som krigaren gör nu, Ty utan skryt jag varit har Och stridt i slagen sju.
I Finland miste jag ett ben — Nu har jag ett af träd. En kula kom, som pep och hven, Och vips så strök det med.
På knä jag fäktade ändå Ha, det gick lustigt nog… Der föllo ryssar ned som strå Och löf i gulnad skog.
Vid Leipzig fick jag femton sår, Som blöda än ibland — 0, det är tungt vid sjutti år Att gå med staf i hand!
Men ännu tyngre är den lott Att lida nöd och brist Och skörda hån och smälek blott Af verlden först och sist.
Dock ingen klagan, arma bröst! Snart har du kämpat ut — Det lider emot livets höst: Den långa dag tar slut."
Så sjunger gammal knekt och går. Från dörr till dörr och ber Om bröd, till dess han sist af sår Och hunger dignar ner.
O, fosterland, din son han var, För dig han stridt och blödt — Ett ansvar stort hos Gud du har: Af brist på vård han dött.
Vallgossen.
Må andra klandra lyckan sin Och på sitt öde klaga, Jag är förnöjd med lotten min Lyss till min lefnads saga! Med getter, bockar, får och lamm Jag stryker som en stormvind fram I skogen.