Jag gläder mig åt Guds natur Och friskt min visa trallar. Men stundom blåser jag i lur Att det i bergen skallar, Och brådskande med fasligt gny Strax alla markens rovdjur fly I skogen.
När som jag matt och törstig är, Så godt är källans vatten, Och blir jag hungrig, mogna bär Jag plockar uti hatten Och äter se'n af denna rätt Och litet bröd mig nöjd och mätt I skogen.
Nog vet jag hvarje fågelbo, Hur högt de än må bygga, Men aldrig stör jag deras ro: För mig de leva trygga Och sjunga hela dagen lång Om tidens fröjdefulla gång I skogen.
Vid middag solens heta brand Min hjord i skuggan svalkas, Men på den täcka flodens strand Jag leker då och skalkas, Och bygger qvarnar i hvar bäck Och hus i hvarje löfrik häck I skogen.
När himlen blifver mörk och grå Och vreda åskor knalla, Och blixtar efter trollen slå Och strida skurar svalla, Då läser jag blott fader vår, Och sedan trygg min bana går I skogen.
Sist när som solen sjunker ner, Jag driver hjorden samman, Och under sång mig hem beger Med hjärtlig fröjd och gamman; Små blommor bär jag äfven hem Till henne — tyst, jag vet väl hvem I skogen.
Så går min tid med lustig fart Förutan sorg och oro, Och stor och stark jag blifver snart; Ack, om jag nu det vore, Jag byggde mig ett litet hus Bland björkarna vid bäckens sus I skogen.
En hydda för min trogna vän, Som dela vill min lefnad, Jag önskar mig — nog får jag den! Se'n har jag ro och trefnad, Och bryr mig ej om någonting På hela vida jordens ring I skogen.
Tiggaregossen.
Jag stackare lille får vandra omkring Och svälta och frysa och tigga; Jag har ingen glädje på jordenes ring; Hvar natt jag på golfvet får ligga; Dock somnar jag lugn och lugn jag uppstår, Ty ofta jag läser mitt: Fader vår!