Min fader han vill icke kännas vid mig, Min moder allredan är döden; Ej någon i verlden sig vårdar om mig, Ej någon mig hjelper och stöder; Dock vandrar jag trygg; hvarthän som jag går, Ty ofta jag läser mitt: Fader vår!
Ack, lycklig är sparfven, som äger ett bo, Som äger en vän och en maka; När aftonen kommer, så kan han få ro — Men jag får i stället då vaka, Och bedja och klaga förrän husrum jag får, Dock ofta jag läser mitt: Fader vår!
Så tungt är att leva i nöd och i tvång, Till stöd ha blott tiggarestafven; Dock hoppas jag lifvet väl slutas en gång, Jag derföre längtar till grafven; Ty ljufvelig slummer och hvila jag får I grafven, när sist jag har läst Fader vår!
Herdinnan.
Tiden ståndar aldrig still, Timmarna som svalor fara. Sörja må hvem helst som vill, Jag vill glad och lustig vara. Fåglar, blommor och träd Glädjas och fröjdas med — Hvi skulle jag sucka och klaga?
Trasten sjunger gladeligen I naturens stora kyrka: Han, som jag, väl har en vän Att i ro och tysthet dyrka. Dufvan kuttrar på qvist, Källan porlar så friskt Och bäcken hörs susa i dalen.
Lilla lärkan ljufligt slår Högt i rymdens blåa salar, Hennes sång jag väl förstår: Hvarje ton till hjärtat talar. Tjädern spelar i topp, Orren leker… Hopp, hopp! Se ärlorna trippa på ängen.
Göken gal i löfrik ek, Mygg och bi i stora flockar Svärma lustigt om i lek, Skatan skrattar, anden lockar Sina käresta små Ut bland böljorna blå, Der snöhvita svanorna segla.
Öfverallt är frid och fröjd: Endast muntra, glada väsen Sväfva kring från dal till höjd Ibland blommorna och gräsen — Ingen klagande röst, Intet suckande bröst Mitt öra förnimmer i skogen.
Sorla lifligt, muntra bäck! Källa, porla friskt i dalen! Dofta rikligt, rosenhäck! Duva, kuttra ömt i alen! Min älskling kommer snart, Kysser mig — det är klart — Och se'n står vårt bröllop till hösten.