Sjömansflickan.
Med våta ögon ser jag på böljorna de blå Som hotande och villda mot klippeväggen slå, Ty långt i fjerran är Den som jag håller kär. Men jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.
"Till hösten är jag åter hos dig mitt unga vif", Så sade han, och slöt mig förtroligt till sitt lif, Men dagarna de gå Och böljorna de slå Och intet kommer vännen hur än jag vänta må.
Emellan oss är skog och sjö och äfven berg och dal, Emellan oss är frid och fröjd och äfven sorg och qval; Ty långt i fjerran är Den som jag håller kär Och jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.
Jag suckar och jag klagar jag tåras och jag ber Och spejande som falken utefter hafvet ser. Och dagarna de gå Och liljorna de slå Men intet kommer vännen hur än jag vänta må.
Ack, om jag hade vingar som fågeln högt i sky, I denna qväll jag skulle till andra länder fly, Ty långt i fjerran är Den som jag håller kär Och jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.
Ja länge har jag väntat, nu är min enda tröst Att när ej hjertat mera kan klappa i mitt bröst, Och inga dagar gå Och inga böljor slå Så får jag råka vännen i himmelen den blå.
Barnhus-Barnet.
Sjung, arma hjerta, sjung! Med stämma, späd och ung Din sorgsna lefnads-gång Uti en enkel sång.
Vid ingen moders bröst Kan jag få hemta tröst, Och slumra, blott en stund, En enda ljuflig blund.