Vid ingen faders hand Jag vandra får ibland, Att hemta kraft och stöd Mot oförrätt och nöd.
Med inga syskon små Får jag i lunden gå, Och svärma om i lek Vid lätta vindars smek.
Jag vet ej far och mor, Ej syster eller bror; Och hur jag grubbla må, Jag vet det ej ändå.
Likt fågeln inom bur, Som skådar Guds natur, Men den ej njuta får; Så ock min tid förgår.
Inom den trånga cell, Från morgon intill qväll, Försmäktar jag hvar dag, Blir lidande och svag.
Jag tänker ofta så: Hvi såg jag lifvet då, Ej någon menska vill Mitt hjerta höra till?
Hvart djur, på marken är, Det vård och omsorg bär Om sina ungars hop, Och känns vid deras rop.
Men menskan ensam blott Åt ödets grymma lott Kan lemna sina små; Hur skall jag det förstå?
Uti en farlig verld, Bland dårskap, synd och flärd, Och laster och begär, Jag ensam lämnad är.
Ty icke far och mor, Ej syster eller bror Jag nånsin veta får Hur grubblande jag går.