Men ett jag vet och tror: Högt öfver molnen bor En Gud i Himmelen, Som är de spädas vän.
Spelmannen.
Bästa lifvet under solen Är att vandra med fiolen Öfver både land och stad, Stråken drilla, spela, stampa, Takten trampa Städse lustelig och glad.
Hvar jag på min vandring länder Är jag utaf alla känder; Spelar jag en "visstump" blott Börja genast gamla, unga Glädtigt sjunga, Alla nöjde med sin lott.
Gnider jag en polska åter Som på "nya viset" låter, Hej och hoppsan, hvad det går! Gubben nickar gladt i sängen. Pigan, drängen Svänga kring i alla vrår.
I den fattigaste koja Höres glada röster stoja, När jag stryker upp en vals. Barnen bli af fröjd besatta, Hoppa, skratta, Känna icke hungern alls.
Sjelfva tiggaren, som fryser, Spärrar munnen upp och myser När jag stundom "klinkar" till. Liten, som i vaggan gråter, Slumrar åter Vid en ljufvelig "kadrill".
Så i lekstugan som salen, Vid en majstång och på balen, Hvar jag stämmer min fiol, Glädjen far på lösa vingar, Jublar, svingar, Lärkan lik, mot dagens sol.
Därför vill hvar fager tärna Ha en speleman så gerna Till sin enda, såta vän. Men jag känner deras snara; Hvarje fara Har jag lyckats undly än.
Den Liknöjde.