Lockar skogens hulda dufva Makan till sitt varma bo, Hör jag i den stämman ljufva Hennes ord om evig tro.
Susar vinden för mitt öra Som en salig harpoton, Tycker jag mig endast höra Henne, ty så hviskar hon.
Blickar jag i månskensqvällen Upp mot himlens stjernekrans, Ser jag der på blåa pellen Hennes milda ögons glans.
Derför kan jag aldrig glömma Lilla såta vännen min, Jag må vaka eller drömma: Ständigt står hon för mitt sinn.
Till Henne
Farväl — jag får ej mer dig trycka Som förr intill mitt varma bröst. Du var min lefnads skönsta lycka, Du var mitt enda hopp och tröst.
Nu får jag aldrig mer i qvällen Förtroligt vid din sida gå Ut till de kära barndomsställen, Att höra näktergalen slå.
Nu får ej mer min lyra klinga För dig i dalens blomsterfamn, Och skogens echo skall ej bringa I återljud ditt kära namn.
Förflutna äro nu de stunder, Som jag med dig upplefvat har, Då timmar gingo som sekunder, Och blotta minnet är mig qvar.
Hvad är som skall oss så åtskilja? Jag vet du troget älskar mig. Jag läser tydligt hjärtats vilja: I blicken den förråder sig.