Du är den rika verldens dotter; Derför kan jag dig aldrig få. Hvi gaf oss ödet skilda lotter, Då lika hjärtan i oss slå?
En gång du sanna skall de orden I dina framtida levnads dar: Att ingen älskat dig på jorden Så ömt och troget som jag har.
Farväl — lef lycklig dina dagar Och glöm mig evigt, om du kan! På ödets vilja jag ej klagar, Men lider tåligt som en man.
Qvinnotrohet.
En herreman, så stolt och båld, Som ägde tunnar guld Och flera hemman i sitt våld, Fick se en flicka huld, Bland parkens stammar ensam gå Och talade till henne så:
"Mitt vackra barn, hvad heter du? Säg mig ditt ljufva namn, Och sätt dig vid min sida nu I skogens blomsterfamn! Vi vilja språkas vid en stund Förtroligt här i enslig lund."
"Mitt namn är Elin… men jag får Ej längre dröja här, Ty dagens sol snart nedergår, Och jag skall plocka bär. I korgen, som jag har åt mor — Hon väntande i hyddan bor."
"Ack, Elin, ingen flicka söt Och skön som du jag sett. Kom, hvila i mitt öppna sköt! Jag beder blott om ett: Gif mig en enda liten kyss… Var icke rädd — ej någon lyss."
"Nej, nej, jag lofvat har vid Gud Att ingen kyss ge bort Förrän den dag jag skall stå brud — Ack, det blir innan kort, Och då skall Gustaf hafva den; Från barndomen han är min vän."
"Hvad du är barnslig, blyg och from, Som sådant pjollra kan! Din Gustaf vet ju ej derom, Ej heller någon ann. Du skall få penningar… se här… Låt mig nu få hvad jag begär!"