"O nej, o nej, jag är ej fal För penningar och guld: De hjelpa ej för samvetsqval Och spe och evig skuld! Ett fredadt bröst är mera värdt, Har jag i katechesen lärt."
"Bedraga vill jag icke dig — Tro hvad jag säger nu: Till slottet skall du följa mig Och blifva der min fru! Af pärlor, silfver skall du få, Långt mera än du kan förstå."
"Nej, nej, mig lockar ingenting; Af silfver nog jag har, Ty vet att en förlofningsring Jag fick se'n några dar Af Gustaf som jag älskar ömt, Och den har jag vid hjärtat gömt."
"Hör, Elin — Gustaf fattig är, Ett torp jag honom skänkt; Men heligt inför Gud jag svär, Du har min ära kränkt, Och torpet tager jag igen — Lef se'n i sorger med din vän!"
"Gör som du vill! Jag lefver säll, Om än bland snö och is; I ödemarken i ett tjäll Jag leta skall min spis, Blott jag vid Gustafs sida får Framlefva mina lefnadsår."
"Ej hjelper smicker eller hot — Men vet i alla fall, Att, om det också sker med knot, En kyss jag taga skall Och till mitt hjärta trycka dig, Förrän du slipper ifrån mig."
"Jo, pyttsan!" Med en sidoblick Gaf Elin skälmskt till svar Och kastade sin korg och gick. Med den stod herren qvar Och suckade: "En narr är den, Som gäckar qvinnotroheten!"
Ett Guldbröllop.
I en liten halmtäckt hydda Mellan gråa, dystra fjäll, Som mot köld och stormar skydda, Satt ett åldrigt par, en qväll,
Krya voro än de gamla, Som i deras lefnads vår; Ingen kunde se dem "famla", Fast de räknat sjutti år.