Ej tusen års bot vägde upp mitt brott! —
Men stackars hans ögon som brusto i grått,
Så vilsna, så vilsna, och ingenting lärt!
Hur är det ej ändå så vackert och kärt
Det fältet, så armt i sitt vissnade strå,
Och alarnas grenar med frosten på
Och isens blåsvarta, blänkande flak
Och himlens täta och disiga tak!
Det är jorden, den bär mig, jag älskar den jämnt.