Se, se, så när, att min fot den klämt!
Är du död? Har du svultit och frusit ihjäl? —
Den är alldeles kall och alldeles stel.
Se, se lilla pälsen, så svart och så fin,
Små fötter och klor och så sorglig en min
Med de halföppna ögonnes glans som är spräckt!
Se, Gud har ju skapt den och gifvit den dräkt,
Och åt lifvet den gladts och har sprungit så fritt,
Lilla röda hjärtat har klappat som mitt.
Bara råtta, — ett under, ett under ändå! —