Och det klingar af köld under stjärnornas sken,
Och ingen vet, hvad som stelnar därvid.
O, all den oändliga smärta och strid,
Som jag sett, o, sorg som ej ryms i en röst,
Men i stumhet trycker och sargar ett bröst,
Och blickar, så tunga och svarta som jord,
Och klanglösa, sällsamma, mörkrädda ord
Som liksom för egna steg rycka till,
Och hatet och harmen som städse gå vill! —
Det har funnits glädje och finns kanske än,