Men det tycks mig, att sorgen förintar den,
Liksom dagen förintar den dröm, som han väckt,
Liksom vatten förintar den eld, som det släckt, —
Och att glädjen likt solsken sitt glitter drar
Öfver orörda djupen, där sorgen finns kvar.
Se, döden först, hvem har honom flytt?
Och synden, hur kommer han ständigt på nytt
Och trampar som fötter på nattfrusen sjö
Hvart lugn som förgätit det ordet: att dö. —
Och ingen förtjänar väl salighets skatt,