Men ingen, o ingen, fördömelsens natt!
Jag har flickor känt, som sitt barn ha dränkt, —
Men hvad fasa och skräck, förr’n de sådant ens tänkt!
Jag har flickor känt som sitt barn ha dränkt, —
Hvilka stackars förvirrade lif, de fört! —
Och om också ej nå’nsin de ånger känt,
Hvilken gnistrande oro i blickarna brännt!
Som vargar de svultit och drifvits i brott, —
Och jag själf, o, förtjänar jag lidandets lott?
Jo jag, jo, jag!