Hon hade sitt barn på knä’t så tryggt,
Och ett hvalf öfver hufvudet stjärnorna byggt.
Sankt Johannes, den lille, sig lutade fram
Emot Jesus med korsstafven stödd mot ett lam.
Och en krans utaf blommor i handen han bjöd,
Så sällsamma blommor, med glans så röd,
Liksom rosor af blod med de hvassaste blad ...
På ett fönster vid sidan, där lyste en rad
Af hvita män uti veckig dräkt;
Så sällsamt de händerna uppåt sträckt,