Och kantiga stenar de höllo däri, —
Kring öppnade munnar låg stelnadt ett skri.
Framför dem en kvinna stod blickande skyggt,
Sina händer hon knäppta mot bröstet tryckt,
Hennes klädning var mörk som förtviflan och nöd,
Och i midten stod Jesus och lydnad bjöd.
Till hvad? — Jag vet ej. Så sträng såg han ut,
Där var tungor på glorian, hvassa som spjut. —
De sade, att kvinnan förnekade Gud
I synd och nu jagades bort på hans bud —