Och den svartröda blomman är fasa och död,
Och frukten, frukten — o, bitter att få!
(Ser upp igen.)
Så dyster himlen, så stelnande grå!
Så naken jorden, så skrämd och så tryckt,
Förlamad de svarta fåglarnas flykt,
Och allt, som har lif, uti dvala lagdt
Under tunga drömmars tvingande makt,
Eller irrande, spårande, klagande gällt,
Med glimmande, isgröna ögon af svält,