Med flåsande svalg och med indragen buk
Och mot rofvet krypande sakta på huk. —
O, offer och bödel, hvad är deras lif?
För kölden och hungern ett tidsfördrif. —
Och det föds, och det dör, blir dag och blir natt ...
(Böjer sig ned.)
Och ändå så skönt! Hvilken glittrande skatt!
Se, bara den vissnade tistelns blad,
Så hvita af nålar, rad intill rad,
En mystisk ros utaf frost så ren! —