Vi kunna ej längre se!
I händerna ögon och anlet göm!
Oss sluter allt trängre ve.
En luftning oss undan drifver
Som vallmons blekröda blad,
Och hopplös begrundan förblifver
Under pelarnas brinnande rad.
(Då brister där fram en sång ur murar och mark, ur hela rymden. Som ett regn, ett mäktigt regn af röster är det).
Ej se, ej syn är befriande,
Ej aning om fjärran tröst.